[fsv. skräkia, sv. dial. skräk(j)a, skreka; motsv. fvn. skrǽkja, nor. dial. skrækja; av ljudhärmande urspr. (jfr SKRÄCKA, sbst.2)]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om djur (särsk. fåglar), stundom äv. om person: utstöta (hårt l. obehagligt) skrikande l. bräkande läte, skrika. Svart Gensw. G 2 b(1558; om gås). (Önskvärt vore att de tyska furstarna) bättre kunne skönia och achta the Hispaniskes skamlösheet .. och wetta tappert gifwa thesse Räfvngarna swar, när the emoot them skräka. Bureus Påw. D 4 b(1604). I (kämpar) skräken som rädda skogs getter. Verelius Gothr. 187(1664; fvn. orig.: þier skrækit). Kornknarren har skräkt i blommande råg. Larsson i By Jord 153(1913).
