SKRÄK skrä4k, sbst.2, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[sv. dial. skräk; jfr fvn. skrǽkr, skrik; till SKRÄKA, v.]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skrik från gast (se GAST, sbst.1 1); äv. ss. beteckning för gast. Olof frågade bojäntorna (dvs. fäbodjäntorna), om de under sommaren hört något ”skräk” i Sörberget, där han visste, att det fanns ett sådant. Halfvarsson Ljunga 1: 52 (1923). ”Då vi på hemvägen omkring klockan ett på natten kom mitt för Sörberget, hörde vi in med berget ett tydligt skräk.” Det hördes, som då ett barn med gråtande röst jämrar sig. Därs.
