SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1973  
SKRÄKA skrä3ka2, v. -er, -te, -t, -t. vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr SKRÄK.
Ordformer
(skree- 1639. skrä- 1558 (: skräker, pr. sg.) osv. -ka 1604 osv. -kia 16111639).
Etymologi
[fsv. skräkia, sv. dial. skräk(j)a, skreka; motsv. fvn. skrǽkja, nor. dial. skrækja; av ljudhärmande urspr. (jfr SKRÄCKA, sbst.2)]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om djur (särsk. fåglar), stundom äv. om person: utstöta (hårt l. obehagligt) skrikande l. bräkande läte, skrika. Svart Gensw. G 2 b (1558; om gås). (Önskvärt vore att de tyska furstarna) bättre kunne skönia och achta the Hispaniskes skamlösheet .. och wetta tappert gifwa thesse Räfvngarna swar, när the emoot them skräka. Bureus Påw. D 4 b (1604). I (kämpar) skräken som rädda skogs getter. Verelius Gothr. 187 (1664; fvn. orig.: þier skrækit). Kornknarren har skräkt i blommande råg. Larsson i By Jord 153 (1913).
Spoiler title
Spoiler content