SKRÄVA, v.2 -ade.
Etymologi
[sv. dial. skräva; sannol. av ljudhärmande urspr. liksom sv. dial. (Finl.) skrava, knarra, skramla, pladdra, skrova, prata, skrodera, fvn. skrafa, prata, nor. dial. skrava, prata, skro(v)a, prata, skryta, skråva, knarra, skrapa, rassla som torrt skinn, nyisl. skráfa, knirka. — Jfr SKRAVLA, v., SKROA, v.1, SKRÄV, sbst.2, SKRÄVA, sbst.2, SKRÄVLA, v.]
(†) prata (vidlyftigt l. i vädret), pladdra, babbla; äv.: skryta. (Sv.) Låta och skräffua som en kråka .. (t.) Nerrisch schwatzen wie ein Krahe. Linc. (1640; under cornicor). Hwad man medh orden talar och skräfwar, / För döden dock lijkwist hiertat bäfwar. Törning 71 (1677). At liuga, skräfwa och tala i wädret. Dalin Arg. 2: 186 (1734, 1754). (Sv.) Skräfva .. (t.) prahlen. Möller (1790; angivet ss. vard.). Dalin (1854; angivet ss. föga br.).
Ssg, se skräv, sbst.2 ssg.
Avledn.: SKRÄVSAMLIGA?, adv. (†) på ett sätt som kännetecknas av (vidlyftigt o.) skrytsamt pratande o. d. (Fr.) en hableur (sv.) skräfsamliga (möjl. dock att läsa skräfsamlig). Hiärne 1Hskr. 28 (c. 1715).
