SKRÄVLA skrä3vla2 l. skräv3la2, sbst.1, om person f.||(ig.), om fågel f. l. r.; best. -an; pl. -or.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) person som skrävlar l. har benägenhet att skrävla, skrävlare; i sht förr äv.: person som talar l. pratar högljutt l. onyttigt l. vidlyftigt l. ovederhäftigt, gaphals l. pratmakare l. struntpratare; jfr SKRAVLA, sbst. 1, SKRÄVA, sbst.2 1. Knöppel Blindeb. 11 (1746). Denne Löjlige Skräflan (tycktes) ej finna någon ände, så djupt hade han inlåtit sig i discurs. Weise 1: 28 (1769). Vet, patron, att om han ropar och skriker aldrig så högt, finnes icke här någon menniska som hör honom på en mils afstånd — — en sån sakramenskade skräfla. Almqvist Skälln. 92 (1838). Ajas, hvad är det för tal som du för, du skrytande skräfla(!) Johansson HomIl. 13: 824 (1848). Östergren (1940). jfr STOR-SKRÄVLA.
