1) motsv. SKUM, adj. 1, om tidsperiod (dag l. kväll o. d.) l. plats l. område o. d.: bli skum; äv. opers.: skymma; jfr SKUMMA, v.2 1, SKYMNA 2—4. Om qvällarna, sedan det så skumnat, at folket måst gå ifrån arbetet, blef (osv.). VetAH 1770, s. 28. Min sångmö är icke af Pinden, / hon är af Pungmakarbo. / Där vandrar hon, kwällsröd om kinden, / när dalarna skumna till ro. Karlfeldt FridLustg. 7(1901). De ljusa nätterna var förgångna; nu skumnade kvällarna tidigt. Lindström Österhus 325(1952).
2) motsv. SKUM, adj. 2, om ögon l. om syn(förmåga): bli skum, bli svag. Tranér Sappho 63(1824; om ögon). Redan den dunkliga dödsnatt, / Sänkt mot den tynandes bädd, höljer min skumnande syn. Dens. Anyta 47(1826).
Särsk. förb. (i sht i vitter stil): SKUMNA NED10 4 l. NER4. till 1, opers.: skymma. Moberg Rid 35(1941). —
