SKURVA skur3va2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. skurva; i avljudsförh. till sv. dial. (Finl.) skarva, andra l. tredje sommaren avbarka tall högre upp för tjärbränning, o. feng. sceorfan, gnaga, bita (se SKORV); se närmare Hummelstedt ÖstsvVerbst. 82 (1939). — Jfr SKURV, sbst.2]
(numera knappast br.) banna l. tillrättavisa l. läxa upp l. gräla på (ngn); äv. i uttr. skurva på ngn. Skurfva mig .. en annan gång; låt mig vara i fred i afton. Zedritz TurkMus. 137 (1835). (Sv.) Skurfva på, skurfva upp (fr.) laver la tête à, tancer, bougonner. Berndtson (1880). Cannelin (1939).
Särsk. förb.: SKURVA UPP10 4. (numera knappast br.) banna l. tillrättavisa l. läxa upp (ngn). Berndtson (1880). Klint (1906).
