SKVABBA skvab3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. skvabba; jfr nor. dial. skvabba, prata, sladdra; av ljudhärmande urspr.; jfr äv. SABBA, SLABBA, v., samt sv. dial. kvabba, dallra av fetma, plaska (se KVABBIG), sjabba, gå i sörja (se SJABBIG). — Jfr SKVABB, SKVABBIG, SKVABBLA]
(numera bl. i vissa trakter, vard.) plaska, skvalpa; särsk. om vätska l. blöt massa o. d. (jfr PLASKA 2); äv. opers., särsk. i uttr. det skvabbar i skorna, betecknande att man är så blöt i skorna, att det uppkommer ett plaskande ljud, när man går. Fast han tömde skon, dock hörs hur watnet sqwabbar. Livin Kyrk. 126 (1781). Det skvabbar i skorna. Klint (1906).
