[sannol. till ett (icke anträffat) skvalpa, skvallra (jfr sv. dial. (Gotl.) skvalp, n. skvallrare), av ljudhärmande urspr., möjl. etymologiskt identiskt med SKVALPA, v.]
(†) skvaller, förtal, prat o. d. På dett sådant tahl skwalp och skiällande een gångh måtte wara ändat och vphäffwidt. VDAkt. 1666, nr 114(1662). Rääf Ydre 3: 231(i handl. fr. 1684).
