publicerad: 1974
SKVALPA skval3pa2, v. -ade (BOlavi 61 b (1578: Sqwalpar, pr. sg.) osv.) ((†) pr. sg. -er Hiärne 2Anl. 85 (1702)). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(förr äv. sku-, squ-, sqv-)
Etymologi
[fsv. sqvalpa, sv. dial. skvalpa, skvolpa m. m.; jfr fd. sqwalpæ, dan. o. nor. skvalpe, nor. dial. skvalpa; av ljudhärmande urspr. (jfr SKVALP, interj., SKVILPA, SKVOLPA, SKVÄLPA, SKULPA), möjl. besläktat med SKVALA, v. — Jfr SKVALP, sbst.1—2, SKVALPA, sbst., SKVALPIG, SKVALPROCK]
I. intr. o. i abs. anv.
1) intr., om vätska l. flytande massa o. d.: befinna sig l. försättas i en vågrörelse med jämförelsevis små vågor, som åstadkomma ett plaskande l. kluckande ljud, då de slå mot varandra l. mot något föremål i vätskan osv. l., i fråga om vattnet i en sjö o. dyl. l. vätskan i ett kärl o. d., mot sjöns osv. strand resp. kärlets osv. väggar, o. som därvid ofta tillika komma vätskan osv. att stänka upp; särsk. i uttr. skvalpa mot ngt, under sådan vågrörelse slå mot ngt; äv. i överförd anv., om ngt som innehåller vätska o. d., med tanke på sådan vågrörelse i vätskan osv.; äv. opers.; i p. pr. äv. i överförd anv., om ljud o. d. Under den stilla sommarnatten hörde passagerarna på fartyget ingenting annat än vattnets skvalpande mot fartygssidorna. Då han skakade bensindunken, hörde han, att det skvalpade i den. SUFinlH 3: 22 (1609; om sjövatten). Då .. (flickan som bar ett ämbar med blod från slakten) vänder sig om att springa bort, sqvalpar ämbaret. Almqvist Amor. 159 (1822, 1839). Invid palatsen / lagunens vatten / melodiskt sqvalpar / i sommarnatten. Rydberg Dikt. 1: 92 (1864, 1882). Friska ägg böra .. ej skvalpa, om man skakar dem. Walin Födoämn. 23 (1906). Alldeles nedanför berget skvalpa Ifösjöns vågor mot de stenbundna stränderna. SvNat. 1931, s. 124. Mjölkskjutsarna kommer körande genom byn med den ännu varma mjölken skvalpande i plåtspannarna. Lundkvist FlodHav. 181 (1934). Det jämna, skvalpande ljudet från kärnan uppfyller gården. Östergren (1940). — särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) om vätska i hålighet i kroppen l. om kroppsdel innehållande vätska. (När någon har vattusot) Sqwalpar j honom lijka som een watuflaska när man tagher på maghan. BOlavi 61 b (1578). Efter 8. dagar blef mig sagt, at denna Karlens hufvud (dvs. huvudet hos en soldat som fått ett slag) vore helt blött och sqvalpande (på grund av varbildning). Acrel Chir. 15 (1759). Lundberg HusdjSj. 41 (1868).
b) (numera bl. tillf.) om (dryckesvara i) dryckeskärl; äv. oeg. l. bildl., övergående i bet.: flöda (i riklig mängd). Bellman (BellmS) 2: 130 (c. 1784, 1791; om bål). Bägarn squalpar full af öl. Därs. 10: 37 (1787). Punsch, bränvin och öl sqvalpade på alla bord. Scholander 2: 281 (1880).
2) om levande varelse l. föremål: ligga o. flyta av o. an l. upp o. ned ovanpå l. i vattnet i en sjö l. dyl. l. vätskan i ett kärl som skvalpar (i bet. 1) l. som därigm bringas att skvalpa; gunga l. guppa på vågorna; ofta om fartyg l. om person som färdas med fartyg. Ett Skepp, som sachta sqwalpade på Böljorna. Mörk Ad. 1: 75 (1743). Då så länge man skvalpat till havs, var det nöjsamt att åter / segla i lugna sund. Lundström Sjöfr. 79 (1929). Några barkbitar och strån flöto på vattnet, fastnade vid vassen och lågo och skvalpade. Krusenstjerna Pahlen 1: 87 (1930). Kaikerna skvalpade som nötskal i den mörka krabbsjön. Ruin SjunknH 132 (1956). — jfr TILL-SKVALPA.
3) i allmännare l. oeg. l. bildl. anv. av 1 l. 2, om sak: röra sig av o. an, gunga, guppa o. d. Vår konversation skvalpade i takt med (vagnen). Mattsson Resebr. 165 (1915). (Tattarna) Ligger blöta vid modersbröst som gungar och skvalpar i vagnens takt. Lundkvist Vindingev. 9 (1956).
4) [jfr II 1] om person, stundom föremål: bringa vätska o. d. att skvalpa (i bet. 1) gm att skaka om den l. röra (om) i den med något föremål o. d. resp. (om föremål) gm att röra (om) i den o. d., plaska o. d.; särsk. i uttr. skvalpa i (vätska) l. med (vätska, kärl med vätska, åra o. d.). Block MotalaStr. 41 (1708). Årornas skvalpande var den enda rörelse som afbröt stillheten. Roos Skugg. 425 (1891). Genom musiken .. hör jag Johannes (som ror en eka) skvalpa med åran för att vända. Engström Äfv. 61 (1908). Åke hörde, hur fadern skvalpade med vatten. Malmberg Åke 34 (1924). Hon skvalpade med glaset. Widerberg Drak. 30 (1959). — särsk.
a) om person som badar (i sjö o. dyl. l. badkar) l. simmar i sjö o. d.: ligga o. plaska o. d. Skogekär Bärgbo Wen. 92 (c. 1650, 1680). Hans folk hade upptagit mig i slupen, när jag låg och sam och sqvalpade i vågen. Almqvist Kap. 67 (1838). Sturzen-Becker 2: 173 (1861; i badkar).
b) (†) oeg. l. bildl., i uttr. skvalpa i oskyldigt blod, utgjuta oskyldigt blod, låta avrätta oskyldig(a) person(er). Svart Gensw. G 6 b (1558).
II. tr. l. (se 4) refl.
1) bringa (vätska l. flytande massa o. d.) att skvalpa (i bet. I 1) gm att skaka om den l. röra (om) i den med något föremål; äv. med obj. betecknande kärl o. d., med tanke på den däri befintliga vätskan osv. IErici Colerus 1: 239 (c. 1645). Om et glas (med vatten) sqvalpas, och vattnet starkt skumar sig, så kan (osv.). Wallerius Hydrol. 118 (1748). Kalkwatten .. Göres af osläkt kalk et skålpund, hwartil slås en kanna warmt watten, sqwalpas länge och mycket. Darelli Sockenapot. 61 (1760). Gräddan är ganska tjock och sqwalpas i en Calebasze, til desz den blifwer smör. Ödmann MPark 61 (1800). Van Damm skvalpade runt konjaken i glaset. Renner Uris QB VII 227 (1971). — jfr OM-SKVALPA.
2) gm att bringa (vätska o. d.) att skvalpa (i bet. I 1) komma den att stänka l. rinna (särsk. över l. på l. in l. ned i ngt o. d.), stänka, skvätta, skvimpa; särsk. betecknande dels att man på ett sådant sätt kommer vätskan i ett kärl att rinna över kärlets bräddar, övergående i bet.: spilla (ut), dels att man på ett sådant sätt (skvättvis) häller över vätska från ett kärl till ett annat l. (allmännare) på ett vårdslöst sätt häller ut l. upp vätska l. häller vätska i l. på ngt. Oskötsamme Fäpijgor, som skwalpa allehanda slask för .. (kalvarna) uthi theras Drick. IErici Colerus 2: 28 (c. 1645). (Flickan som höll på att skura) skvalpade vatten omkring sig. Fröding ESkr. 2: 96 (1892). Äldre och mera ömtåliga personer böra stiga ned i badet och med handen skvalpa litet vatten på hufvudet, innan de doppa sig helt och hållet. Post Bad 24 (1903). En av herrarna lutade sig framåt för att skvalpa litet visky i ett glas. Essén KessGen. 6 (1915). — särsk. (†) i uttr. betecknande att man häller upp en dryck, utan bestämning som anger det kärl vari drycken hälles; jfr 1. Klang! Squalpom vinets varma floder. Bellman (BellmS) 10: 73 (1787).
3) bringa (ngt) att röra sig (av o. an) i en vätska l. flyta av o. an l. guppa ovanpå en vätska l. gunga på vågorna i en sjö o. d.; med subj. betecknande vätska som skvalpar (i bet. I 1) l. ngn l. ngt som bringar vätskan att skvalpa (i bet. I 1). (Stenen i vissa åsar) wisar sielft sig wara nött i afgrunden .., sqwalpad af och an med wågen, och (osv.). Swedenborg RebNat. 1: 12 (1719). Det är .. ofehlbart, när siön (dvs. Vättern) begynner kasta sig och omhwälfwa sitt wattn, att han jämwäl sqwalpar och omwältrar alla kalckachtiga, swafwelachtiga, Vitrioliska Salt. Tiselius Vätter 1: 98 (1723). (Hon) Släppte håret ner i vågen; / Detta sqvalpades af vinden, / Gungades af vädrets fläktar. Collan Kalev. 2: 300 (1868). — särsk. i fråga om bearbetning av ngt (särsk. sköljning l. färgning av textilmaterial), som tillgår så att det föres fram o. tillbaka i en vätska (t. ex. lut l. färgbad). Sjelf brukar jag 2 eller 3 gånger slå het såplut öfver gardinerna (som skola tvättas) och vid hvarje ombyte skvalpa dem i luten, innan jag upptager och kramar dem. Langlet Husm. 653 (1892). Godsets vändning, haspling, skvalpning, slagning etc. i färgpannor .. kallades att hantera godset. Sahlin SkånFärg. 203 (1928).
4) (numera bl. tillf.) refl.: ligga o. plaska (i sjö). Diur såg [man] (i de norska fjälltrakterna) föga annat än några änder, som här och där s[q]walpade sig i siöarne. Linné Dal. 84 (1734). — Anm. Det är ovisst, om formen i språkprovet från 1734 ovan representerar ett bygdemålsfärgat (ur skvalpa utvecklat) svalpa [jfr sv. dial. svalpa; se Benson SüdschwSprachatl. 4: 12 f. (1970)] l. möjl. är skrivfel för sqwalpade.
Särsk. förb.: SKVALPA AV10 4. (numera bl. tillf.) till II 3: gm skvalpning skölja av (ngt). Warg 312 (1755). —
SKVALPA BORT10 4.
1) till I 1.
b) (numera bl. tillf.) om våg: svalla allt svagare o. till slut lägga sig. Kjellén UnderjordInfl. 20 (1893).
2) (†) till II 1: göra slut på l. fördärva (mage) med en otjänlig dryck. Skulle jag tvinga mig att dricka bara vatten, .. då sqvalpade jag bort min mage. Wingård Minn. 4: 94 (1847).
SKVALPA I10 4. (vard., mera tillf.) till II 2: hälla (vätska) i (ett kärl) gm att bringa vätskan att skvalpa l. (allmännare) på ett häftigt l. vårdslöst sätt; äv. dels abs.: hälla i l. upp på ett sådant sätt, dels i uttr. skvalpa i sig ngt, på ett sådant sätt hälla i sig ngt. (Majoren) förde mig till whiskybordet, skvalpade i välvilligt våldsamt och skålade i ett par jätteklunkar. Engström 2Bok 78 (1909). Sennor Periodico .. skvalpade i en ny sats absint. Essén KessSthm 90 (1916). (Männen) skvalpade .. i sig ett och annat glas slottstappning. Hedberg BleknBrud. 296 (1951). —
SKVALPA IHOP10 04. (numera bl. tillf.) till II 2: (skvalpande) hälla samman (olika flytande ingredienser) till l. blanda till (ngt) ss. en (otjänlig l. mindre lämplig) blandning. Weste (1807). —
SKVALPA OM10 4.
1) (numera bl. tillf.) till I 2: fara omkring gungande l. guppande på vågorna. Björn Pap. 20 (1794).
2) (mera tillf.) till I 4, i uttr. skvalpa om med vatten och borste, betecknande att ngn skurar så att vattnet stänker omkring. Nordström Amer. 25 (1923).
3) till II 1: röra i l. skaka om (vätska) så att den skvalpar. Ekblad 9 (1764). Hästarna (hos araberna) fingo .. springa och släpa (smör-)kärnorna efter sig, varvid innehållet skvalpades om. Bolin VFöda 178 (1933). jfr omskvalpa. särsk. oeg., med avs. på levande varelser: kasta om varandra. (Valparna) buros i en korg, fastsurrad på toppen av en börda. Här skvalpades de om huller om buller för varje steg hästen tog. Hedin ScoutL 14 (1913). —
SKVALPA OMKRING10 04. (mera tillf.)
SKVALPA TILL10 4. till I 1, om vätska: plötsligt (börja) skvalpa; äv. opers. Jag ska ha fram konjaken. Han slog på rocken, och det skvalpade till någonstans innanför kavajen. Alving Avigsid. 84 (1918). —
SKVALPA UPP10 4.
1) till I 1, om vätska: skvalpande rinna l. stänka upp (till l. på l. mot ngt). Weste FörslSAOB (c. 1817). Holmström ResHoll. 94 (1915).
SKVALPA UR10 4. till I 1, II 2; särsk. till I 1, om vätska: skvalpa o. därigm rinna ur (ngt); äv. abs. Presidenten spratt till, så att hans thevatten sqvalpade ur koppen. Bremer Pres. 155 (1834); möjl. icke särsk. förb. —
SKVALPA UT10 4.
1) till I 1, om vätska: skvalpa o. därigm rinna ut l. spillas o. d. Weste FörslSAOB (c. 1817). Lagerkvist Dvärg. 247 (1944).
2) till II 2: komma (vätska) att rinna ut l. spillas o. d. gm att skvalpa den. Lind (1749). Akta er! Jag vill inte skvalpa ut något (av mjölken). Rosendahl Lojäg. 220 (1956).
3) (mera tillf.) till II 3: gm skvalpning föra l. skölja ut (ngt l. ngn). Lewenhaupt Reddy 55 (1907). —
SKVALPA ÖVER10 40.
1) till I 1, om (kärl med) vätska: skvalpa så häftigt att vätskan rinner över (särsk. över ett kärls resp. kärlets bräddar) l. spilles; äv. med obj. betecknande kärl l. bräddar o. d. Bär fulla Kaaret waarliga, at dhet icke sqwalpar öfwer. Grubb 884 (1665). Vattnet skvalpar över .. kärlet. Cannelin (1921). Moberg Invandr. 48 (1952). särsk. bildl.: flöda över o. d. Hjärtat är så fullt av kärlek att det skvalpar över åt alla sidor. Hedberg DockDans. 61 (1955).
2) till II 2: försätta (vätska) i så häftig skvalpning att den rinner över l. spilles; äv. abs. CFDahlgren (1824) hos Thomander TankLöj. 112 (abs.). Norlander Skål 113 (1921).
Ssgr (i allm. till I 1. Anm. Flertalet av nedan under A o. B anförda ssgr kunna äv. hänföras till skvalp, sbst.1): A: SKVALP-BANK.
1) (†) om (vid kust förekommande) sen- l. postglacial avlagring bildad vid en tid då vattenytan stod högre än i nutiden. Widmark Helsingl. 1: 24 (1860).
2) (i fackspr.) bank (mitt) på sidan av en kanal o. d., avsedd att förhindra att vågorna slå upp. Hällström BetHjelm. 33 (1821). —
-BLECK. (i fackspr.) vertikal skiljevägg (av bleck) i en transportabel vätskebehållare (t. ex. cisternvagn) avsedd att förhindra häftiga rörelser i vätskan under transport; jfr -skott. 2NF 5: 352 (1906). —
-FRI. om vätskebehållare o. d.: så beskaffad att vätska kan transporteras däri, utan att denna skvalpar. KatalIndUtstSthm 1897, s. 225. —
-KANT. på kärl: kant som hindrar vätska i kärlet att skvalpa över. HufvudkatalSonesson 1920, 5: 195. —
-KVARN. (skvalp- 1892. skvalpe- 1556) [sv. dial. skvalp(e)kvarn] (†) skvaltkvarn. Teitt Klag. 304 (1556). PT 1892, nr 250 B, s. 2. —
(II 1) -MJÖLK. (skvalp- 1783—1872. skvalpe- 1782) [jfr t. schüttelmilch] (†) mjölk som skakats i en butelj så att den något skurit sig o. som användes ss. läkemedel. VetAH 1782, s. 312 (ss. medel mot lungsot). Tholander Ordl. (1872). —
-RUM. i kärl som icke helt är fyllt med vätska: utrymme (mellan vätskeytan o. kärlets övre kant) som ger rum för viss skvalpning, utan att vätskan skvalpar över; äv. om utrymme som ger rum för det vågsvall som bildas vid vattnets skvalpande på stranden av ett hav o. d. Wingård Minn. 5: 22 (1847; på strand). Hasslöf SvVästkustf. 142 (1949; i kärl). —
-SJÖ. (stor, inbrytande) våg bildad vid skvalpande; jfr sjö, sbst. 6. Tersmeden Mem. 3: 227 (1744). —
-SKOTT. i sht sjöt. i fartygstank: skott insatt i tanken för att förhindra häftiga rörelser i tankinnehållet vid fartygets gång; äv. om liknande skiljevägg i en vätskebehållare av annat slag; jfr -bleck. SohlmanSjölex. (1955). SvMarkn. 1967, nr 12, s. 33 (i flaska). —
B (†): SKVALPE-KVARN, -MJÖLK, se A.
C: (II 1) SKVALPNINGS-ANSTALT. (†) om inrättning för skvalpning av dricksvatten på fartyg (för bättre syrsättning). Pontin ÅmVetA 1832, s. 51 (i handl. fr. c. 1810). —
Avledn.: SKVALPARE, m., om fågel m. l. r. till I 4, II 1—3: person l. djur som skvalpar; särsk. till II 2, oeg., i ssgn regn-skvalpare.
Spoiler title
Spoiler content