[sv. dial. skvassla; jfr nor. skvasle, nor. dial. skvasla; av ljudhärmande urspr., möjl. etymologiskt identiskt med nor. dial. skvatla, plaska, samhörigt med sv. dial. (Finl.) skvata, stänka, slå (om små vågor), o. SKVATTRA, v.2 — Jfr SKVASSEL]
(i vissa trakter)
1) om vätska l. vattendrag: rinna på ett sådant sätt att ett kluckande l. plaskande l. plumsande l. porlande ljud uppkommer. VetAH 1746, s. 195. Bäcken sorlade och sqvasslade. Schröder 2Jagtm. 68(1891).
