SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1974  
SKVATT skvat4, adv. o. adj. oböjl.
Ordformer
(förr äv. squ-, sqv-)
Etymologi
[uppkommet ur ssgsförleden SKVATT- i vissa ssgr, gm särskiljande av för- o. efterled]
(vard.)
1) ss. förstärkande adv.: alldeles, helt o. d.
a) i uttr. skvatt galen l. (mera tillf.) tokig l. knasig o. d., helt l. spritt språngande galen l. tokig osv., heltokig; jfr SKVATT-GALEN. 3Saml. 9: 186 (1817: sqvatt galen). Sjelf trodde jag .. att doktorn plötsligt blifvit spritt, sqvatt tokig. Hedenstierna StutaP 37 (1899). Selma, jag tror att du är skvatt galen! Gustaf-Janson Äng. 141 (1967). Skvatt knasig. DN 1968, nr 230, s. 9.
b) (mera tillf.) ss. bestämning till adj. med annan bet. än ’galen' o. d. En skvatt ny knallpulverpistol. Lieberath Knekt. 12 (1914).
2) [elliptisk för skvatt galen] (mera tillf.) ss. adj. oböjl.: spritt språngande galen, heltokig. Ä herr intendenten alldeles skvatt? svarade Nordström. Strix 1916, nr 25, s. 6. Hasselblad BergslVärml. 162 (1929).
Spoiler title
Spoiler content