SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1974  
SKVATTER skvat4er, sbst.1, n.; best. skvattret.
Ordformer
(förr äv. squ-, sqv-)
Etymologi
[sv. dial. skvatter; jfr d. skvadder, sladder, snack, nor. skvatter; till SKVATTRA, v.1]
1) motsv. SKVATTRA, v.1 1: (fågels, särsk. skatas l. andfågels) skvattrande l. tjattrande l. snattrande. Sahlstedt (1773). Weste FörslSAOB (c. 1817; om skatas o. sparvs läte). Han .. hörde gräsandens skvatter och spofvens klagan i vassen. Ahrenberg Landsm. 152 (1897). (Trastarnas) ivriga skvatter ljöd i en oavbruten kör. Munsterhjelm Öd. 150 (1935).
2) (numera bl. mera tillf.) motsv. SKVATTRA, v.1 4 a: snattrande l. tjatter l. pladder (av människa). Nordforss (1805). Här slipper man åtminstone höra det förbannade skvattret om familjebekymmer och affärer och våningar och möblemang. Hemmer ManSamv. 165 (1931).
Spoiler title
Spoiler content