SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1974  
SKVATTRA skvat3ra2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (numera bl. tillf., Allvin Mo VII (1857; i bet. 1)); -ARE (numera bl. tillf., Juslenius 25 (1745; i bet. 1, 4 a)); jfr SKVATTER, sbst.1
Ordformer
(skuatr- (squ-, sqv-) c. 1600—c. 1755. skvattr- (sku-, squ-, sqv-) 1682 osv.)
Etymologi
[sv. dial. skvattra, skvatra; jfr d. skvadre (i d. dial. äv. skvatre), nor. skvatre; av ljudhärmande urspr. (jfr SKVÄTTRA, v.1, SKVITTRA, v.1), möjl. avledn. av det verb som föreligger i sv. dial. skvata (se SKVATTA, v.1). — Jfr SKVATTRA, sbst.1 o. v.2—3]
JBureus (c. 1600) hos Lindroth Bureus 30 (utan angiven bet.).
1) om fågel: frambringa ett (mer l. mindre oskönt o. omelodiskt) snattrande l. tjattrande l. skrattliknande läte; särsk. i fråga om skatas l. snöskatas l. andfågels läte; i p. pr. äv. i överförd anv., om läte. Een ond Qwinna .. (är) Vthi Huusdörren een sqwatrande Skata. Schroderus Albert. 3—4: 319 (1638). (Svalan) satte sigh neder på .. (Alexander den stores) Hufwud, och wände intet igen (dvs. upphörde icke) at buldra och sqwattra, förr än han heelt och hållit vpwaknade. Sylvius Curtius 201 (1682). Stararne samla sig (före flyttningen) flockwis under många dagars tid, flyga under oupphörligt sqwattrande från det ena trädet till det andra, från trädgården till kyrktaket (osv.). Holmström Ström NatLb. 2: 93 (1852). En orre lät kort och afbrutet höra sitt sqvattrande läte. FrSkog. 76 (1892). Ankorna sqvattra i cementdammen. SD(L) 1900, nr 543, s. 3. Rosenius SvFågl. 2: 252 (1924; om snöskata). I en liten fuktig ängs- eller hagmark med lövträd och hagtornsbuskar skvattrade några näktergalar; det var ju ej tid för sång nu på morgonen. FoFl. 1931, s. 100.
2) (mera tillf.) om ekorre: frambringa ett smackande ljud; jfr SKVITTRA, v.1 3. Ekorrarna, skrämda af ljudet, flydde skvattrande upp i talltopparna. Lindholm Varulfv. 32 (1909).
3) (†) om groda: kväka. Med fisk vid stranden han (dvs. ormen) ömsom / Fyller sitt svarta svalg och ömsom med sqvattrande grodor. Adlerbeth Buc. 103 (1807).
4) (numera bl. mera tillf.) i fråga om mänskligt tal.
a) om person: frambringa ett monotont ordsvall som mer l. mindre liknar tjattrandet l. snattrandet från en fågel (t. ex. från en skata l. anka), snattra, tjattra, pladdra o. d. Om jag har / Den gåfwan til at prata, / Altstilla (dvs. oavbrutet) sqwattra som en Skata, / Skal han wäl bli qwar. Dalin Vitt. 5: 144 (c. 1753). Julafton anlände 6 slädar Rhebinder och en ung predikant. .. Då börjades ett kaklande och squattrande af dett täcka Frunkönet. Kellgren (SVS) 6: 39 (1775). Det var .. en handfull mänskor som skvattrade. Grotenfelt NFosterl. 213 (1918).
b) i p. pr., om dialekt: liknande tjatter, snattrande l. dyl. SD(L) 1904, nr 84, s. 7.
5) i fråga om skratt.
a) (†) om person: skratta (mycket o. ofta). Spegel 476 (1712). Schultze Ordb. 4414 (c. 1755).
b) (numera bl. tillf.) i p. pr., om skratt: som mer l. mindre liknar en skatas l. en ankas läte. (Faunen) hörde et sqvattrande skratt, ifrån de unga Herdarne. Enbom Gessner 39 (1794; t. orig.: das zwitschernde Lachen).
Avledn.: SKVATTRIG, adj. [sv. dial. (Finl.) skvattrog] (numera bl. tillf.) till 1, 4 a: som gärna o. ofta snattrar l. pladdrar. Lind (1749; om papegoja). Heinrich (1828).
Spoiler title
Spoiler content