SKVATTER skvat4er, sbst.2, n.; best. skvattret.
Etymologi
[jfr sv. dial. skvatter, stritt regn (Norrl.), svag dryck (Finl.); till SKVATTRA, v.2]
(i vissa trakter) skvalp(ande), plask(ande), skvättande o. d. De .. lyddes till skvattret i vattnet, då mörten strök in. FoF 1930, s. 22.
