SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1974  
SKVÄKA skvä3ka2, förr äv. SKVÄCKA, v. -er, -te, -t; vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(skväck- (sku-, squ-) 1631—1884. skväk- (sku-, squ-, sqv-) 1631 osv. skwäkj- (squ-, sqw-, -äki-) 1639—1678)
Etymologi
[sv. dial. skväka; jfr nor. dial. skvækja (i bet. 2), eng. squeak, skrika; av ljudhärmande urspr. (jfr dels KVÄKA, SKRÄKA, dels fsv. sqvaka, prata, kackla, se SKVAKATRAST). — Jfr SKVÄK, sbst.1—2]
1) (†) om människa: skrika; tala l. gråta högljutt; särsk. om spädbarn. De hafua .. hördt et barn skuäka eller gråtta. VRP 1631, s. 444. (Sv.) Sqwäka .. (dvs.): tala eller gråta högt. Spegel 476 (1712). Ihre (1769).
2) om djur: skrika l. pipa l. gnälla o. d.; frambringa sitt karakteristiska läte; numera bl. i vissa trakter, företrädesvis i a o. b. Schroderus Comenius 160 (1639; om and l. anka). När .. (haren) blifwer taghen, så sqwäkjer han. Därs. 204 (t. texten: qväcket). The små Diur måste högt skwäkia, / Ty födan blifwer them trångh. PolitVis. 348 (1650). Sqwäka som en mus. Serenius (1741); jfr 1. Holmberg 2: 84 (1795; om vaktel). — särsk.
a) om räv: yla. Sqwäka som en räf. Lind (1749); jfr 1. Bengts Vargt. 142 (1915).
b) om groda: kväka. SvNitet 1738, nr 21, s. 7. Tåssan / Sitter i mossan. / Sqväker och qväder / Om vind och om väder. Hebbe NSannsag. 36 (1884). Östergren (1940; angivet ss. mindre br.). Collinder SvOrdhjälp 164 (1968).
Särsk. förb.: SKVÄKA MED10 4. (numera bl. i vissa trakter, mera tillf.) till 2: delta med sitt skrikande o. d. Må Kayans klena Ungar / Begynna sqwäka med när Calliope siunger? Spegel GW 54 (1685). —
SKVÄKA UR SIG. (†) till 1: skrikande l. dyl. vräka ur sig (ngt). VDAkt. 1678, nr 330.
Spoiler title
Spoiler content