SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1974  
SKVÄTTA skvät3a2, v.1 -er, skvätte, skvätt. vbalsbst. -ANDE; jfr SKVÄTT, sbst.3
Etymologi
[jfr d. skvætte; av ljudhärmande urspr. (jfr SKVATTA, v.1, SKVITTA, v.1), möjl. etymologiskt identiskt med SKVÄTTA, v.2 — Jfr SKVÄTTA, sbst.2]
om fågel: ge ifrån sig ett läte l. [möjl. delvis utgående från SKVÄTTA, v.2 10] med vingarna åstadkomma ett ljud som närmast kan återges med ”skvätt” l. ”kvätt” l. dyl.; äv. opers.; i p. pr. äv. i överförd anv., om läte. Rosenius SvFågl. 1: 185 (1916; opers.). Aldrig hörde jag något läte från .. (grönsiskorna), annat än skvättandet av deras vingar. Därs. 2: 49 (1921). De små gärdsmygarna, som .. hälsade mig med sina skvättande läten. Bergman ÖarFjärrÖst. 144 (1931).
Spoiler title
Spoiler content