[sv. dial. skvätta; av ljudhärmande urspr., sannol. etymologiskt identiskt med SKVÄTTA, v.2 — Jfr SKVÄTT, sbst.5]
(†) avlossa skott, skjuta, plottra, knattra, ”knalla”; särsk. nedsättande, i fråga om avlossande av skott som bl. ger en svag knall l. illa utfört l. onödigt skjutande. Här (i Gbg) skuättes och skiutes i hwar wrå för (K. X G:s begravningsprocession). Ekeblad Bref 2: 192(1660; rättat efter hskr.). (Kungen) Wil sielfwer göra Skott at andre ej få sqwetta (vid hjortjakten). Spegel GW 232(1685). Lind(1749). Meurman(1847).
