SKYNGE ʃyŋ3e2, n.; best. -et; pl. -en.
Etymologi
[sv. dial. skynge; möjl. till sv. dial. skunga, dåna dovt, darra (se SKÅNGA); i så fall eg. om ngt darrande l. vajande; jfr med avs. på bet. sv. dial. (Finl.) skungla, vaja]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skynke (se d. o. 1). Ännu kan den, som sednare på midsommaraftonen går ut på vägar och stigar .. få se stillastående, af hvita skyngen omhvärfda, varelser, hvilka begifvit sig ut, för att af foglars läten m. m. förnimma hvad ske skall. Dybeck Runa 1844, s. 22.
SAOB
