(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = SKÅNGRA;äv. opers. The skuto .. (vid Sigismunds kröning) hvar sin omgongh effther annan, thett kyrkan skungade vidh. RA I. 3: 295(1594). Holgerdh går i stufvan in, / ter skonghar i huaria telia. Visb. 1: 131(c. 1640). Ramunder slog på sitt sköna suärd / att iorden hon skungar och ristes. Visb. 3: 432(c. 1700). Det är en del hästar, som när de få se någon sten- eller trä-bro, eller få höra dån af något ihåligt, som skungar, blifva de af en sådan fruktan betagne, at de rusa i vatnet. Ungern-Sternberg Bourgelat 26(1752). Suckar och rop kom allt tätare (under bönemötet) och det skångade i stugan när nån vräkte sej omkull på knä. Sandgren Förklar. 111(1960).
