SKÅ, v.; anträffat bl. i pr. sg. skår.
Etymologi
[jfr ä. dan. o. dan. dial. skå sig, visa sig, uppföra sig, nor. dial. skå seg, skicka sig; möjl. samhörigt med (roten i) SKÅDA. — Jfr SKÅ, sbst.1]
(†) refl.: te sig l. arta sig. The meste biiståcker äre uthi Oleff Nielssens befalning och skåår biie sig mektug vell ij åår. G1R 26: 855 (1556).
SAOB
