[sv. dial. skåk, m. l. f. (pl. skåkar l. skä(c)ker), skakel(stång); jfr nor. dial. skåk, f. (pl. skjæker), skakelstång; sannol. utvecklat ur pl. av SKAK, sbst.2 (se RLiljefors i OrdgeogrSpråkh. 89 ff.(1936)); pl.-formen skäkrer utlöst ur den dialektala formen skäkrene, pl. best.]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skakelstång; anträffat bl. (i sg., kollektivt, o. i pl.) i bet.: skaklar (med fast hopfogade vinklar). Efter .. (slädarna) med skåkträdet äro fästade wid skjäkerna, slängas de af och an i backe-knippor och måtte kosta armstyrka at styra med tunga lasz utför branta backar. Detta skulle kunna hjelpas, om järn-länkor fästades från medan til skåken å ömse sidor. Fernow Värmel. 632(1779). Hästen .. rullade runt utför en backe och låg sedan alldeles stilla i en syrénhäck, inlindad i kärran och tömmarna och skäckerna som ett lindebarn med alla benen bakbundna. Fröding ESkr. 2: 229(1895). Skäkrerna .. hade fast hopfogade vinklar och nyttjades till slädar samt vid hopdragning eller lunning av timmer. Ernvik Glaskog. 294(1951).
Ssgr (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SKÅK-KLOCKA. skakelklocka. Den stora skåkklockan på fimmelstången sade bing, bing. Enström Gråbacka 212(1929). —
SAOB
