SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1975  
SKÅNGER skoŋ4er, n.; best. skångret.
Etymologi
[vbalsbst. till SKÅNGRA]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) dånande, rungande, skrällande, ”skångrande”. Vid skångret av domens basbasun / stod Larsson bredbent på sitt tun. Fogelqvist Minn. 214 (1930).
Spoiler title
Spoiler content