SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1975  
SKÅNGLIG, adj.
Etymologi
[jfr sv. dial. (Finl.) skanglog, skanglot, gänglig; sannol. avlett av sv. dial. skangla, skångla, gå o. slänga med benen, gå vårdslöst, sannol. besläktat med SKANK, sbst. — Jfr SKANGLE, SKANKLOT, SKÅNGLA]
(i Finl., bygdemålsfärgat) (mager o.) skranglig. (Hästen som icke fick nog föda) magrade dag från dag och blef skånglig som en kåk (dvs. krake). Hertzberg Päivärinta 3: 108 (1886). — jfr LÅNG-SKÅNGLIG.
Spoiler title
Spoiler content