publicerad: 1975
SKÅRA skå3ra2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(skår- 1627 osv. skårr- (skorr-) c. 1710—1892)
Etymologi
[sv. dial. skåra, skorra; jfr fvn. o. nor. dial. skora; avledn. av SKÅR, sbst.1 (o. SKÅRA, sbst.1). — Jfr SCORA]
1) motsv. SKÅR, sbst.1 1, SKÅRA, sbst.1 1: skära l. hugga l. förse med skåra l. skåror i (ngt); särsk. (i sht kok.) med avs. på fisk, kött, frukt o. d. som skall stekas l. bröd som skall gräddas o. d.; i sht förr äv.: forma (ngt) gm inskärningar, skära ut (ngt); förr särsk. tanda (läder o. d.); ofta i p. pf. i adjektivisk anv. (Lat.) Crenatus .. (Sv.) Skårat och taggig såsom en sågh. Linc. T 6 a (1640). (I en viss soppa) kan .. läggas tunna skifwor utaf gädda som ryggbenet är uttagit, och litet skårade och påsaltade. Warg 29 (1755). (T.) Ausscharten, .. (Körsn.) (Sv.) Skorra, utskära, tanda. Deleen 93 (1836). Koträdet .. är en af de största af skogsfurstarne och ser ovanligt ut till följe af sin djupt skårade, rödaktiga och ojemna bark. Lindström Bates 38 (1872). (Vid) en smal skogsstig, där alla (i en här) måste förbi, .. stod en man och täljde i träkavlar, som han sedan kastade på marken. .. När det skymde .. (stod en) ny man och skårade, och bakom ryggen hade han ett helt kummel av träkavlar. Heidenstam Svensk. 1: 262 (1908); jfr SKÅR, sbst.1 1 a, SKÅRA, sbst.1 1 a. Lindroth Gruvbrytn. 1: 109 (1955). jfr (†): Skörl, Esa(ia) 47: 11. (Dvs.) Förderf, ofärd, buller, krigsrop, härjande. Luth(er) Getümmel. Somlige wilja föra thet ordet til ett gammalt ord skåra, som betyder strida; skård, en strijd. Bib. 1703, Ordel. — jfr O-SKÅRAD. — särsk.
a) motsv. SKÅR, sbst.1 1 b, SKÅRA, sbst.1 1 b; särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som har skåra l. (vanl.) skåror; i sht förr äv. dels refl.: ge sig skråmor l. riva l. klösa sig, dels övergående i bet.: koppa (se KOPPA, v.1 1). Männerne (blevo) somlige först piskade, sedan uti köttet öfwer hela kroppen skårade, och (osv.). Girs J3 69 (1627). Hesselius FruentSp. 157 (c. 1710; refl.). (Sv.) Skorrande, (lat.) Scarificatio. Schenberg (1739). Jag anförtrodde (i Ismailia) mina saker åt en jättestor nubier, som hade sitt svarta ansikte skårat i alla möjligt linjer över kinderna. Lagergren Minn. 5: 104 (1926).
b) (numera mindre br.) motsv. SKÅR, sbst.1 1 c, SKÅRA, sbst.1 1 c. In rycker i staden en segrande här, / En mattad skara med skårade klingor. Bååth Dikt. 28 (1879).
c) (†) i uttr. skåra ngt så l. så, skära ut l. forma ngt så l. så; anträffat bl. i p. pf. i adjektivisk anv. Den (turkiska kroksabeln) är mycket bred, och eggen skårad i ormlika bugter, liksom sqvalpande vatten eller en böljande flamma. CVAStrandberg 3: 432 (1855).
d) (numera mindre br.) med objektet ersatt av prep.-uttr. inlett av (ut)i; äv. i sådana uttr. som skåra en skåra l. skåror (ut)i ngt, göra en skåra l. räffla resp. skåror osv. i ngt. Koka Giädda med Ööl och Wijn (rubrik). Först fiällar man Giäddan, och skorrar uti henne, tager ur henne alla Tarmarna, sen stryker man henne wäl öfwer med grant salt. Oec. 175 (1730). (Braxen-)Tungorna tages utur hufwuden när de först äro kokade uti salt watten, och skrapas ganska wäl rena, då skårras uti dem fina skårror och saltas litet. Warg 291 (1755).
e) oeg. l. bildl.; särsk. med avs. på mark l. berg(vägg) l. fjällmassiv o. d.: ge ett sönderskuret utseende; särsk. dels i pass.: sönderskäras l. ”fåras”, dels i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: sönderskuren, ”fårad”; jfr SKÅR, sbst.1 2 b, SKÅRA, sbst.1 3 b. Emellan Moskö och kusten (av Moskenesöy) skårades den omätliga vattenbädden af tusentals hvarandra korsande kanaler. Poe UnderlHist. 58 (1881). Skrofliga klippväggar, skårade och sargade af bråddjup och klyftor. Lilius FjärrNordv. 38 (1912).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) såga l. (medelst skåror) hugga av (ngt) i klabbar l. längder o. d.; äv. i de särsk. förb. SKÅRA AV, SKÅRA NED; jfr SKÅR, sbst.1 1, 4, SKÅRA, sbst.1 1, 4. Han fick skåra virket till en likkista, därefter kunde han inte bygga mer. Moberg SistBr. 348 (1959).
Särsk. förb. (till 2): SKÅRA AV10 4. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (gm att göra en skåra l. skåror) kapa av (ngt). På vedbacken .. skårades sotveden av med yxa till ”kabbar” i vedlängd och sönderklövs. Fatab. 1928, s. 172 (om förh. i Värml. på 1860-talet). —
SKÅRA NED10 4. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fälla (träd) medelst huggen skåra l. motstående huggna skåror. Då man vid svedens anläggning skulle ”skåra ned” en tall, skulle en karl arbeta på vardera sidan om tallen. Levander DalBondek. 1: 334 (1943).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content