[sv. dial. skårsa, skåssa; sannol. till SKÅRSA, v.]
(numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (liten) skåra (se SKÅRA, sbst.1 1, äv. 1 a—c); förr äv. = SKÅRA, sbst.1 3. (Fvn.) Skard, .. (sv.) Skåsza, skråma, (lat.) Læsio, incisura aciei gladii, bipennis, clypei &c. Verelius 224(1681). Skoflickarn högg mig, Pling plingeli plång, / Bak uti nacken en skårsa så lång. Bellman (BellmS) 1: 148(c. 1775, 1790). Jag går och hänger mig i den gran, som j klufvit och satt stickan i skorsan på! Almqvist TreFr. 3: 17(1843). Ryggköttet (på helgeflundran) torrkas, med djupa skårsor eller insnitt i inre sidan. Palmblad Norige 122(1846). Ännu tydligare utmärkt (än Kolbäcksåns dalgång) är den tvågrenade skorsa, som rätt och slätt bär namnet Dalarna. KrigVAH 1849, s. 21.Schulthess(1885; äv. på karvstock). Dalin Synon. 265(1925; om sår, angivet ss. föråldrat). Östergren(1940; angivet ss. lokalt riksspråksord).
Ssg: SKÅRS-KLÖVAD, p. adj. (†) om (fot) hos hovdjur: partåig. Marklin Illiger 186(1818).
SAOB
