[sv. dial. skorta, skarta; möjl. samhörigt med sv. dial. skarta, löpa omkring, motsv. nor. dial. skarta, lunka, möjl. avledn. av SKARRA, v.1 (jfr ä. d. skarte, stoja, larma)]
(†) lättsinnig l. liderlig kvinna, sköka; frilla. Fortunatus kom oförtänkt ibland ont sällskap, förslöste och förtärde med unge pigor och skårter alle sine penninger. Fortunatus 47(c. 1650; uppl. 1947). Därs. 49.
SAOB
