SKÅS l. SKÅSS?, v. dep.; anträffat bl. i pr. sg. skås (Ljungberg) l. skåts (LPetri).
Etymologi
[sv. dial. skåss, skoss, skådas, vara rädd, äv.: skämmas (för ngt); sannol. utvecklat ur refl. anv. av SKÅDA (jfr fsv. skodha sik, se sig för, ta sig till vara)]
(†) frukta l. rädas (för ngt). Iagh skåtz nogh föret, at wij som vthi sielawårdnatz embete stadde äre .. finnes wara thetta (dvs. föraktet för nattvarden) en stoor deel wållandes, ther mz wij städie then meniga hopen alt förmykit sielffz wold. LPetri Luther Nattw. A 5 b (1558). (Sv.) skås .. (lat.) vereor. Ljungberg SvSpr. 144 (1756); jfr: (En del besynnerliga ord förekomma) i Herr Domprostens Grammatika, t. ex. .. hocken, .. skås ..; hwilka ord, så framt de brukas någorstädes här i Swerige, wäl aldrig kunna paszera för annat, än en mycket ohyfsad Swänska, och således icke lära göra stor prydnad i det af Herr Domprosten utlofwade Swänska Lexicon. SvMerc. 2: 299 (1756).
SAOB
