SKÄL ʃä4l, sbst.2, r. l. f. (Carlén osv.) l. n. (Arvidi osv.); best. -en resp. -et; pl. -er32 l. 40 (Carlén (: skällerna, pl. best.) osv.) resp. = (Arvidi osv.).
Ordformer
(schiel- i ssg 1640 (: Schielfisk). skell- i ssg 1634 (: Skellfisk). skiell- i ssg 1634 (: Skiellfÿsk). skiäl- i ssg 1746 (: Skiäl-fisk). skäl 1651 osv. skäller, pl. 1842)
Etymologi
[fsv. skäl (i ssgn skälfisker, ostron?), sv. dial. skäl, skel, f. l. n., skälj, f.; jfr fd. skæl, skiæl, d. skæl, fvn. skel, nor. skjell, nor. dial. skjel, got. skalja, tegelsten, mlt. o. mnl. schelle, feng. sciell, eng. shell (se SCHELLACK); nära besläktat med SKAL, sbst.1 — Jfr SCAGLIOL,SKÄL, sbst.3]
1) skal; numera i sht (i vissa trakter) om mussel- l. snäckskal. Ther Bonden är swält, han Kakor framtager / Så tunna som Lööf, och minder än skäl. Arvidi 185(1651).
2) (i vissa trakter) (blå)mussla; äv.: snäcka; äv. koll. (På stranden kan man få se) lurfviga pojkar, som meta upp krabbor, och trasiga flickbarn, som ligga och vältra sig i sanden och smörja sig med det gemena inkråmet i skällerna. Carlén Rosen 343(1842). Musslor (skäl) till agn. Ekström AfhFiska 40(1845). Därs. 62 (om snäckor). SvFiskelex.(1955; från Bohusl.).
Ssgr: (1) SKÄL-FISK. [fsv. skälfisker, ostron ?; jfr fd. skyælfysk, d. skælfisk, fvn. skelfiskr, eng. shellfish] (†) skaldjur; särsk. om mussla; jfr skal-fisk, sbst.1 1. HovförtärSthm 1634 B, s. 206. Ostror äro et slag Skiäl-fisk, såsom Muslor. Œdman Bahusl. 34(1746). —
(1) -LERA. (i vissa trakter) (ljus) lera uppblandad med krossade, fossila djurskal, särsk. från musslor l. snäckor; jfr snäck-lera. Œdman Bahusl. 53(1746). —
