SKÄLLER, r.? l. m.? l. sbst.2 pl.?
Etymologi
[sannol. till ett icke anträffat skällra, v., skramla (till SKÄLLA, v.1); jfr med avs. på bildningen SKALLER, sbst.1, o. med avs. på det antagna skällra sv. dial. skällra, växt av släktet Rhinanthus Lin., o. skällra, skälla ofta, skryta (till SKÄLLA, v.3); möjl. dock i stället pl. av SKÄLLA, sbst.1 (i bet. 2 b) med försvagning av ändelsevokalen]
(†) växt av släktet Rhinanthus Lin., höskallra, skallergräs; jfr SKÄLLE, sbst.2 1. Linné Sk. 115 (1751). Snart (finns) öfwer alt gasse och klint samt på några ställen skäller och foglewickor bland rågen. Lönqvist Bara 16 (1775).
