SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1975  
SKÄLLER, r.? l. m.? l. sbst.2 pl.?
Etymologi
[sannol. till ett icke anträffat skällra, v., skramla (till SKÄLLA, v.1); jfr med avs. på bildningen SKALLER, sbst.1, o. med avs. på det antagna skällra sv. dial. skällra, växt av släktet Rhinanthus Lin., o. skällra, skälla ofta, skryta (till SKÄLLA, v.3); möjl. dock i stället pl. av SKÄLLA, sbst.1 (i bet. 2 b) med försvagning av ändelsevokalen]
(†) växt av släktet Rhinanthus Lin., höskallra, skallergräs; jfr SKÄLLE, sbst.2 1. Linné Sk. 115 (1751). Snart (finns) öfwer alt gasse och klint samt på några ställen skäller och foglewickor bland rågen. Lönqvist Bara 16 (1775).
Spoiler title
Spoiler content