publicerad: 1975
SKÄLLA ʃäl3a2, v.3 -er, -de (Girs J3 20 (1627) osv.), -t (UpplDomb. 3: 96 (1541) osv.), -d (Raimundius HistLiturg. 52 (i handl. fr. c. 1580) osv.) ((†) ipf. -ade TbLödöse 83 (1588), Lind 2: 767 (1749); -te BtFinlH 2: 89 (1550), Humbla Landcr. 135 (1740). sup. skullit UUKonsP 1: 8 (1627: skullet); skällit TbLödöse 76 (1587: skellitt). p. pf. -ad Lind (1749); -t G1R 28: 541 (1558), Kumblæus AHult B 4 b (1664)). vbalsbst. -ANDE, -ING (†, TbLödöse 205 (1590), Forsius Fosz 566 (1621); jfr anm. nedan), -NING; -ARE (se avledn.). Anm. Ett vbalsbst. på -INGE föreligger sannol. i nedanstående språkprov [jfr mlt., ä. lt. o. mnl. scheldinge]. Tå talade stådhållderenn .. Henndrich Hanssonn thill, om hann hadhe nokionn annen withnne om then skiellinngie, som han hade skielltt Oloff Larssonn för thrulldom. TbLödöse 170 (1590); jfr 2 c.
Ordformer
(skeel- 1587. skeell- 1587. skel- (skie-) 1587 (: skelningh)—1680. skelde- i ssg 1570 (: skeldebref). skell- (skie-) 1541—1749. skil- 1592. skäl- 1695 (: skälning). skäll- (skiä-, skjä-) 1528 osv.)
Etymologi
[fsv. skälla (ipf. skälte); motsv. d. skælde, fvn. skella, nor. dial. skjella; sannol. till SKÄLLA, v.1; sup. skullit är sannol. bildat efter mönster av GÄLLA, v.4: sup. gullit, SMÄLLA: sup. smullit o. d. — Jfr SKÄLL, sbst.3, SKÄLLA, v.2, SKÄLLOR, SKÄLLSORD, SKÄLSK]
1) om djur: frambringa ett läte bestående av ett mer l. mindre skarpt, kort o. tvärt avhugget ljud l. en serie stötvis kommande sådana ljud; numera i sht dels i fråga om hundens (o. vissa andra hunddjurs) specifika läte, dels i fråga om läte som liknar det för hunden specifika o. utgör ett av de olika läten som frambringas av vissa djur (t. ex. sälar, rådjur, lämlar); i sht förr äv. om groda: kväka; äv. opers. Skälla på, äv. (e)mot, förr äv. åt ngn l. ngt, ge skall mot ngn l. ngt. Icke en hund skal thora skella emoot tigh. Judit 11: 19 (Bib. 1541). The Diwren, som leffwa bådestädes (dvs. både i vatten o. på land), äre thesze: Biuren, Vtter, then skällande Grodan, Sköldpaddan, Klotzan och Crocodylen. Schroderus Comenius 212 (1639; t. texten: qvackende). Palmchron SundhSp. 158 (1642: åth). När man hör räfwen skiälla eller skria besynnerligen bredewid kyrkiowägen, betyder lik. Törner Vidsk. 78 (c. 1740). (En person) sade, at han hört huru det skält som en gammal stor hund uhr bärget. UrFinlH V (1760). Under brunsttiden skällde råbockarna som hesa hundar. Böök ResSv. 16 (1924). Sälar skällde långt borta. Mörne Väg. 120 (1927). Utmed stigen mellan Fiansjön och Gotajaure saknade jag de söta lemlarna, som i fjol piggat upp oss med sitt skällande. TurÅ 1932, s. 237. — jfr AN-, BE-, PÅ-, STOR-, STORM-, UT-SKÄLLA, HUNDA-SKÄLLANDE, o. RÄVA-SKÄLLNING. — särsk.
a) i ordspr. När hunden är dödh, så kan han inthet mere skella. SvOrds. B 7 a (1604). Rädda Hundar skiälla mäst. Grubb 699 (1665). Han skäller värre än han bits. Landgren Ordspr. 74 (1889); jfr 2.
b) med obj. betecknande ljud som frambringas; jfr c. Herrarne .. vandrade .. up, oaktadt den stora rapphöns-hunden på trappan skällde et par grofva waw! waw! emot dem. Cederborgh UvT 2: 61 (1809). Svederus Jagt 189 (1831).
c) [delvis eg. specialanv. av b] jäg. i uttr. skälla ståndskall l. stånd, om jakthund: frambringa skall (som skiljer sig från det skall som avges under drev o.) som för jägaren anger att villebråd (t. ex. älg) gjort stånd l. att fågel l. ekorre befinner sig i träd; jfr d, f. För vanlig fogelhund skjutes .. (tjädern) lättast i träd; en sådan hunds egenskaper äro att under trädet, på några fots afstånd skälla stånd, och .. följa med om fogeln flyttar sig till ett annat träd. Svederus Jagt 189 (1831). (Vi) hörde .. hundarna skälla ståndskall ett stycke in i skogen. Macfie o. Westerlund Wasaw. 277 (1935).
d) jäg. om jakthund: (ha förmågan att) gm att skälla ståndskall (se c) ange förekomsten av (villebråd som gjort stånd l. fågel l. ekorre i träd); äv. med obj. ersatt av bestämning inledd av prep. för l. på; jfr f. Linné FörelDjurr. 127 (1748: skälla fogel). Fogelhunden .. plägar jämte det han skäller på Fogel äfwen drifwa Hare. Brummer 70 (1789). SvJägarfT 1888, s. 127 (: skälla björn). Han var trots sin oansenliga kroppshydda en ej oäven fågelhund, men skällde förnämligast ekorre. Modin NorrlSkogVatt. 27 (1920). SvHandordb. (1966: för).
e) med obj. (äv. refl.) o. bestämning betecknande resultat; äv. mer l. mindre bildl.; särsk. i sådan uttr. som skälla sig hes l. trött. Kom Ramifons (dvs. J. H. Kellgren)! du har et hår / Och skäller som Europas hund, / Den store Voltaire — / .. Slit! skinnet av en rimmare / Som du och kopplet skällt til döds. Thorild (SVS) 1: 106 (1783); jfr 2. Fru Knarrberg har förlorat sin älskade mopps, som hade skällt sig till lungsot. Wetterstedt Mut. 143 (1832). När Prisse skällt sig trött, smög han sig snopen tillbaka. Topelius Läsn. 7: 100 (1891). Därs. 8: 120 (1896: skällde sig hes).
f) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; särsk. [jfr c, d] jäg. pregnant, i uttr. skällande (fågel)hund, (fågel)hund som har förmågan att skälla ståndskall (se c). Finska kennelklubbens andra specialutställning för finsk skällande fågelhund försiggick i Uleåborg den 18 och 19 december. SD(L) 1897, nr 1, s. 4. Fågelskyttet intresserade honom mest, men .. (han) bedref .. det .. mest utan, någon gång med skällande hund. Jäg. 1897, 2: 145. En .. jaktmetod på fågelvildt är jakten med skällande fågelhund, hvarvid hunden skäller ståndskall inför den träande fågeln. 2NF 27: 574 (1918).
g) (†) ss. vbalsbst. -ning i konkret anv.: enstaka skällande l. skällande av kort varaktighet. Jag har till sällskap i mina fjorton rum .. en hund, som väcker mig med skällningar just när jag skall somna. KATavaststjerna (1898) hos Söderhjelm Tavaststj. 311.
h) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr e, 2); särsk. motsv. f, i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som utmärkes av l. innebär (ljud som liknar) skällande. Min Mage han skäller aff Hunger swår. Brasck Apg. I 3 b (1648). Bästa beviset, huru vi (dvs. Svenska akademien) stigit i opinionen, är att hundarne i Aftonbladet icke våga skälla, på sin höjd litet gläfsa, öfver ”Hof-Institutionens” lysande högtid. Beskow i 3SAH XLVII. 2: 26 (1836). De .. helsades af (hunden) Alfiero med skällande fröjd. Bremer Strid 237 (1840). Heshet i rösten, åtföljd af en skällande, hes hosta. Ribbing BarnFostr. 132 (1892). I hans (dvs. Odysseus') inre det skällde af harm, då han såg deras (dvs. tärnornas) fräckhet. Lagerlöf HomOd. 245 (1908). Heidenstam Svensk. 2: 13 (1910; i p. pr., om rävs tjut). särsk. (†) i uttr. varken kunna gå vall eller skälla, om person: vara oduglig (till allt slags arbete). Moræus Schonæus 401 (c. 1685).
2) [sannol. eg. specialanv. av 1 h; bet. möjl. dock uppkommen under påverkan av likbetydande mlt. schelden (till roten i SKÄLLA, v.1)] (numera bl. vard.) mer l. mindre högljutt l. häftigt o. med mer l. mindre hårda l. grova ord ge uttryck åt vrede l. förakt l. besvikelse o. d., utösa ovett l. kränkande tillmälen; i sht förr äv.: framföra kränkande beskyllning(ar); äv. tr. (se a—c, e); äv. med saksubj. betecknande rykte l. skrift o. d.; stundom äv.: gräla. Skälla och ropa, kiättare, förrädare .. bespottare. OPetri 1: 343 (1528); jfr a. G1R 22: 438 (1551). (Målet) Bleff vpskuttit till mondagenn, .. deszförinnann skall amman (som deltagit i ett gräl om bänkplatser) blifue föruaratt i fengelse, för hennes otilbörlige mundbrukende och skällende som honn i kÿrkiene haft hafuer. 3SthmTb. 5: 22 (1603). (Böttigers rese-)bref voro, oaktadt allt skällande, rätt bra och skrifna med lätt penna. Beskow (1836) i 3SAH LIX. 3: 88. Partisekreteraren skäller (i en tidningsartikel) enkelt och hjärtligt utan några struntförnäma fasoner. Han är liksom partichefen mäkta förgrymmad. Segerstedt Händ. 238 (1926). Olof var ut och titade på dem (dvs. två män som råkat i slagsmål) ett slag, men då stod de och skällde. Johnson Slutsp. 153 (1937). Nog hade det skällts ordentligt. Gustaf-Janson Toffl. 141 (1964). — jfr BE-, FÖR-, NED-, PÅ-, RÅ-, SLARV-, STOR-, STORM-, UT-SKÄLLA m. fl. — särsk.
a) med obj. betecknande (typ av) yttrande (t. ex. öknamn): yttra l. säga mer l. mindre högljutt l. häftigt (ss. uttryck för vrede l. förakt l. besvikelse o. d.); äv. ss. anföringsverb; jfr c. Krokius ATrolle A 4 a (1618). Man slogs sockenvis och skällde öknamn sockenvis. Suneson GGrund 123 (1926). Tribunerna Flavius och Marullus .. skällde förträffligt (i skådespelet ”Julius Caesar”): ”Hem med er, hem, ni lata kräk (dvs. ”en svärm borgare”): Gå hem! Hedberg Prins 107 (1936).
b) med bestämning betecknande den l. det som är föremål för ovett l. kränkande tillmäle(n), i sht förr äv. för beskyllning(ar); jfr c.
α) med obj. (i ε' slutet äv. med refl. obj.): skälla på (se β α') o. d.; i sht förr äv.: rikta kränkande beskyllning(ar) mot; utom i α', β' o. ε' slutet numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat. 2SthmTb. 2: 168 (1552). Bleff Anders Gunnersson saakfelter tiill 8 m(ar)k, för han skeelthe Biörn Peersson och kunne icke bewisatt. TbLödöse 47 (1587). (Lat.) Facilius est virtuti maledicere quam illam possidere. (Sv.) Thet är ingen konst kunna skälla dygden, vtan ega henne. Muræus Arndt 1: 238 (1647). Nilsson HistFärs 20 (1940). — jfr O-SKÄLLD. — särsk.
α') [jfr 1 e] med obj. o. bestämning betecknande resultat (jfr e); äv. i sådana uttr. som skälla ngn i synen, låta ngn öppet få höra ovett l. starkt klander o. d. Hvad tycker du om .. att Fru Lagerb[org] väntas .. hit? .. Huru lär hon icke skälla mig i syn och svärta i mjugg! Kellgren (SVS) 6: 32 (1774). Man sitter då (dvs. när man har personlig erfarenhet av en sak) inne med en auktoritet, som icke kan skällas ihjäl. Hedin Front. 482 (1915).
β') med obj. o. predikativ: mer l. mindre högljutt l. häftigt (ss. uttryck för vrede l. förakt l. besvikelse o. d.) l. nedsättande kalla (ngn l. ngt det l. det) l. säga (ngn l. ngt) vara (det l. det l. så l. så beskaffad); dels med predikativ inlett av för, äv. (numera bl. i Finl., vard.) till, i sht förr äv. (så)som, dels med predikativ utan prep. l. konj.; jfr ε' slutet. OPetri 1: 344 (1528). Nils Olss(onn) skellir honom för röfuir och rånsman. VadstÄTb. 17 (1578). Balck Musæus Kk 8 b (1596: såsom). Kom för retta Evert Kusell och kärde til mestar Michil Scholemestare, att han haffuer skeldt honom til een kyrckiotiuff. BtHforsH 1: 162 (1628). Vid sexton års ålder jag Vikingen slog, / Som skällde mig skägglös och vek. Geijer Skald. 6 (1811, 1835). Sjelfva gatpojkarne skällde honom som förrädare. Ekelund 1GH 79 (1837). I .. den österrikiska (tidskriften) Die Furche, framhåller hr Stolpe att den som i Sverige försvarar moralens och den själsliga renhetens sak alltid skälls för nazist. DN(A) 1964, nr 289, s. 2.
γ') (†) med obj. o. inf., i uttr. skälla ngn vara så l. så beskaffad l. ha ngt, mer l. mindre högljutt l. häftigt (ss. uttryck för vrede l. förakt l. besvikelse o. d.) l. nedsättande säga att ngn är så l. så beskaffad resp. har ngt. Om någen förswarar then ogudachtighe Theodoreti Skriffter .., och fördenskull skäller Kyrkiones Lärare wara ogudachtighe, hwilke bekänna Enigheten effter Gudz Ordets Warelse til Köttet. Han wari förbannat. Schroderus Os. 2: 111 (1635). (Sällö fogde) Beder .. att dee fyra jon, som i hospitalett hafua skält fougden hafua 2 bissmara, måtte blifua examinerde. ConsEcclAboP 195 (1658).
δ') i uttr. skälla ngn för ngt, beskylla ngn för ngt (förr äv.: rikta beskyllningar mot ngn i fråga om ngt); förr äv. i uttr. skälla ngn om ngt, rikta beskyllningar mot ngn i fråga om ngt, skälla ngn på hans ära och redlighet, rikta beskyllningar mot ngn som ifrågasätta hans ära osv. Dömdes Lasse Warg .. sack till 40 march fför han skeltte lentzmannen fför tiuffnatt. BtFinlH 2: 89 (1550). Hendrick Lars(on) sampt Anund Tors(on) i Nörekeping (voro) här för rette ock begärede, at Lasse Christoph(er)s(on) p(ro)ueantz schriffuere motte swara them till rätta för th(e)t, at han hade skält them på theris ära ock redligh(e)t. VadstÄTb. 116 (1587). (De) talade .. tiill Nils och skälltte honom om therass lamb, som bort kommiit wahr. Därs. 224 (1596). Kom för Rätta Borgmestaren .. Per Person Och kärde till .. Befalningzmann Nielsz Monson Om Een hund såm han är skelter före. EkenäsDomb. 1: 132 (1649). Han skulle förr velat mista sin högra hand än bli skäld för att vara en dålig kamrat. Roos Strejk. 33 (1892). En del bönder ”skälldes” för att vara snåla. Hembygden(Hfors) 1914, s. 58.
ε') i oeg. l. förbleknad anv.: (överdrivet l. smickrande) kalla l. titulera; dels i uttr. skälla varandra (vid titlar), titulera varandra, dels i den under slutet nämnda anv.; jfr β α' slutet. Vi skola väl ej .. längre skälla hvarandra, utan skölja ned titlarna. Ramsay Barnaår 1: 134 (1904; om finska förh. 1848). Varför ska vi sitta och skälla varandra vid titlar, mitt namn är William, vad heter du? Carlsson MinB 60 (1912). särsk. motsv. β', med obj. (äv. refl.) o. predikativ: (överdrivet l. smickrande) kalla l. titulera (ngn resp. sig det l. det) l. säga (ngn resp. sig vara så l. så beskaffad). Käre huru kan en sådan Man (dvs. en som står under toffeln) skälla sigh för frij? Schroderus Albert. 2: 15 (1638). Hur mången oförskyld ej nådig fröken skälles? Triewald Lärespån 43 (c. 1710). En viss person, som skäller sig sjelf för Olonzo Ward och kallar sig min broder. Nyblom Hum. 58 (1874). Att ”Grundman” .. spelade herrkarl och skälldes som rik tycktes ingen komma ihåg. Högberg Utböl. 2: 29 (1912). Ingen av dem (dvs. två förhandlare) har någonsin skällts för vältalare. DN 1968, nr 313, s. 19.
β) med bestämning inledd av prep.
α') i uttr. skälla på (stundom äv. mot) ngn l. ngt (jfr 1), rikta ovett l. tillmäle(n), i sht förr äv. beskyllning(ar) mot ngn l. ngt, överösa ngn l. ngt med ovett l. tillmälen, i sht förr äv. beskyllningar. TbLödöse 109 (1589: på). Tå (dvs. vid en rättsförhandling) begynte Qwinnan (dvs. en föregivet våldtagen) medh ganska häfftige Ord at skälla på Timotheum (dvs. svarandens rättegångsbiträde) säijandes: Ja, .. tu äst then samma som haffuer wåldtagit migh. Schroderus Waldt 54 (1616). (A. Lindebergs) skällande mot mig tog aldrig slut, och flera af mina vänner tillstyrkte mig .., att gifva honom en kåk-strykning (dvs. att göra honom till allmänt åtlöje). Beskow (1833) i 3SAH XLVI. 2: 186. Vad författarna beträffar .. så kan det .. inte gärna vara en recensents uppgift bara att berömma dem, heller inte bara att skälla på dem. SvLittTidskr. 1960, s. 3. särsk. i oeg. l. förbleknad anv., i uttr. skälla på varandra, titulera varandra; jfr α ε'. Hedenstierna Marie 209 (1896).
β') (numera föga br.) i uttr. skälla efter ngn, mer l. mindre högljutt l. häftigt (ss. uttryck för vrede l. förakt l. besvikelse o. d.) framföra krav mot ngn. Alla hans kreditorer skälla efter honom. Nordforss (1805). Lindfors (1824).
c) [jfr a, b] i förb. med dels bestämning betecknande (typ av) yttrande, dels bestämning betecknande den l. det som är föremål för ovett l. kränkande tillmäle(n), i sht förr äv. beskyllning(ar); äv. i förb. med dels indirekt anföring, dels bestämning betecknande den l. det som är föremål för ovett osv.
α) (numera föga br.) i uttr. skälla ngn ngt, i fråga om skällsord o. d.: utsätta ngn för ngt, överösa ngn med ngt; förr äv. i uttr. skälla ngn l. ngt att l. det (osv.), beskylla l. klandra ngn l. ngt för att (osv.). Hade .. her Abrams tienere .. uthi dryckesmåll trät medh salig her Ifvers tiennere .. och skelt hanom, thet han icke giorde erlighe, i thet han (osv.). RA I. 2: 177 (1567). Item klagade Swen skrädere till Arfedh Håkenss(on), att han hade skiält hans hustro, att hon hade gååt m(e)dh Nilz Jonss(on) i siöboden, och förtalt henne på hennes äro. VadstÄTb. 370 (1605). Opålades Tönies Langman att han schulle absentera sig ifrån Ridderhusett, till dess han hade sig förlijkt med Casper LillieCron för de skälsord han hade honom skäldt. RARP 3: 135 (1640). Hwij förijfwras iag? skall iag Kiärleken skiälla, / Att denna Agra Wärd / Aff egen Onska drifs mer, än af kiärleks Flärd! Dahlstierna (SVS) 231 (c. 1696).
β) (†) i uttr. skälla ngt på ngn, i fråga om skällsord o. d.: utsätta ngn för ngt, överösa ngn med ngt, i fråga om beskyllning o. d.: tillvita l. pådyvla ngn ngt. (Ryssarna) skiälte på oss (dvs. de fångna karolinerna) skymferliga ordh på deras språk Swinia, Suchna (m. m.). ESmepust (1710) i KKD 3: 146. Jag .. / .. brydde mig ei om, hwad rycktet på mig skälde. Kolmodin QvSp. 2: 570 (1750).
γ) (numera bl. tillf.) i uttr. skälla på ngn att (osv.), klandra ngn för att (osv.). Öffversten Caspar Beckus skältte på sin konung Sigismundum, att han emot sin loffven och accord medh herttigen uthi Linköping var dragen ther ifrån (dvs. från Sv.). HH 20: 298 (c. 1640).
d) (numera föga br.) i uttr. skälla efter ngt, mer l. mindre högljutt l. häftigt (ss. uttryck för vrede l. förakt l. besvikelse o. d.) framföra krav på ngt. All hans slägt kom och skällde efter qwarlåtenskapen. Nordforss (1805). Lindfors (1824).
e) [jfr 1 e] med refl. obj. o. bestämning betecknande resultatet. Skälla sig hes, trött. Polyfem III. 6: 4 (1810).
f) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet. (äv. i utvidgad anv.: som har samband med ovett l. klander o. d.); förr äv. dels i uttr. skällande ord, kränkande tillmäle l. beskyllning, dels bildl., om samvete: klandrande l. klagande. Om di skiellanndhe ordh, som Oloff Larsson berop(er) sigh wppå, ath Daniell skulle låtha falla om honom, kunde di gode menn, som för lagh och rethe såtho, jchie .. widare förhånndla. TbLödöse 117 (1589). Människjan wil ej ändra sit lefwerne, därföre måste Tros-artiklarne så jämkas, at et skällande samwete ej oroar hänne. GbgMag. 1759, s. 325. Lyckligt har .. (Oehlenschläger) slutat den frivilliga landsflykt, i hvilken han begaf sig för att njuta någon frid undan Baggesens och .. (hans anhängares) skällande larm. Atterbom Minn. 70 (i senare bearbetat brev fr. 1817).
g) ss. vbalsbst. -ning, förr äv. -ande, övergående i konkretare anv.: ovett l. skällsord o. d., förr äv.: beskyllning. TbLödöse 76 (1587; om beskyllning). Iagh (vill) icke giffua sadhelen, för än Johan Gijllenähr gör migh gott för dett skällande, han migh på kyrckoväghen skäldt haffuer. BtHforsH 1: 153 (1626); jfr c α. RP 1: 214 (1629: skällningar, pl.). — särsk. i uttr. få skällning, få ovett o. d. (Pojken) hade .. fått skällning och stryk av mor. Göth Bondeh. 120 (1923). Nu får du nog skällning av din fru? Hammenhög FallSehl. 96 (1939).
Särsk. förb.: SKÄLLA IN10 4. (numera bl. tillf.) till 1, om hund: gm skällande förmå (ngn) att komma in. Almqvist Törnr. 3: 142 (1850; om hund utanför värdshus). —
SKÄLLA NED10 4 l. NER4. (numera bl. vard.) till 2: göra ned (ngn) med skällsord l. ovett o. d.; jfr skälla ut 1; äv. bildl. Liljecrona RiksdKul. 302 (1840). Aporna .. klättrade upp i palmerna i närheten och skällde ned våldsmännen (som fångat deras kamrater) det värsta de förmådde. Hedin Pol 2: 175 (1911). jfr nedskälla. —
SKÄLLA TILL10 4. till 1: ge till ett skällande, ge skall; ngn gg äv. ss. anföringsverb. ”Skulle jag fånga en räv?” skällde han (dvs. en bandhund) till i vredesmod. Lagerlöf Holg. 2: 178 (1907). Hallström G3 7 (1918). —
SKÄLLA TILLBAKA10 040. (numera bl. vard.) till 2: bemöta ovett l. skällsord o. d. med att ge lika igen. Nordforss (1805). Estrad 1954, nr 12, s. 8. —
SKÄLLA UPP10 4, äv. OPP4. (numera bl. vard.) till 2: gm att skälla läxa upp (ngn); jfr skälla ut 1. Geijer Brev 323 (1839). Hembygden(Hfors) 1915, s. 85 (: opp). —
SKÄLLA UT10 4. till 2.
1) (numera bl. vard.) utsätta (ngn l. ngt) för ovett l. skällsord l. kränkande tillmälen o. d. SedolärMercur. 3: nr 19, s. 6 (1731). Minns herrn, hur .. fräck han var med att skälla ut bärarlaget? Latmaskar och kålhuvun och slöfockar. Bergman Patr. 94 (1928). jfr utskälla. särsk. (skämts.) i utvidgad anv. (med ordlekande anslutning till skälla, v.3 1), om hund: skälla (se skälla, v.3 1) på (ngn l. ngt). En del af de utställda föremålen (på hundutställningen) syntes ta hela tillställningen från den rent skämtsamma sidan .. under det andra mera koleriskt anlagda naturer ursinnigt skällde ut hela mänskligheten. VL 1908, nr 112, s. 5.
Ssgr: A (i allm. till 2. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kunna äv. hänföras till skäll, sbst.3): SKÄLL-ARTIKEL. (vard.) jfr -brev o. artikel II d γ. Norling Mänskl. 97 (1930). —
-BREV. (skäll- 1928 osv. skälle- 1570 osv. skälls- 1932) (numera bl. vard.) brev vari adressaten skälles ut; i sht förr äv.: brev vari adressaten utsätts för kränkande l. äreröriga beskyllningar. Ett skeldebref huilchit aff .. Michel war vtskicket, therudinnen han fast otilbörlig(e)n .. Lasse Anderson, alt hans anhangh, så och alle som i råd och rette sittit hade, då han vdj Wastene sententieret bleff, till theris ähere och redligheet angriper. 2SthmTb. 4: 64 (1570). Mustiga skällebrev växlades mellan den svenska kungen och Ivan den förskräcklige. SvFolket 3: 58 (1938). —
-NAMN. (skäll- 1963 osv. skälle- 1954 osv. skälls- 1904—1925) öknamn l. nedsättande benämning. FinT 1904, 1: 304. —
B: SKÄLLE-BREV, -NAMN, se A. —
(1) -TÄVA. (†) tik som är benägen att skälla; anträffat bl. bildl., ss. nedsättande benämning på kvinna. NVedboDomb. Höstt. 1699.
C (numera nästan bl. i skälls-ord): SKÄLLS-BREV, se A. —
(2) -MUN. (†) i uttr. överfalla ngn med en skällsmun, (antasta o.) överösa ngn med skällsord o. d. Carlquist Herdam. 8: 453 (i handl. fr. 1680). —
(2) -MÅL. (†) vid domstol åtalad brottslig gärning bestående i ärekränkande yttrande; jfr mål, sbst.2 1 slutet. ÅngermDomb. 13/8 1632, fol. 66. —
-NAMN, se A. —
-ORD, se d. o.
Avledn.: SKÄLLAKTIGT, adv. (†) till 2: på ett smädande l. kränkande sätt. (Lat.) Criminose .. (sv.) Skällachtigt. Linc. V 1 a (1640). —
SKÄLLARE, om djur m. l. r., om person m.||ig.
1) till 1: djur (i sht hund) som skäller l. är benäget (benägen) att skälla. Cellarius 99 (1699). Hur länge, K(ellgre)n skällare, / Och Postens bäste koppel-hund, / Hur länge skall med gnäll och glafs / Du stryka Vitterhetens stråt. Thorild (SVS) 1: 105 (1783); jfr 2. särsk. jäg. skällande hund (se skälla, v.3 1 f). Behm 70 (1920). jfr fågel-skällare.
2) (numera bl. tillf., vard.) till 2: person som skäller l. är benägen att skälla. Skulle samma boja (dvs. en nosgrimma) trycka / Hvarje skällare man hör, / .. Då man säkert skulle skåda / Samma munlås öfver allt, / Ty att skällare förråda / Fordras icke hundgestalt. Stiernstolpe ESkr. 134 (c. 1820); jfr 1. —
SKÄLLIG, adj. (mera tillf.) till 1: benägen att skälla. AP 1954, nr 229, s. 6. SvD 1972, nr 283, s. 12.
Spoiler title
Spoiler content