SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1975  
SKÄLLNA ʃäl3na2 l. SKELNA ʃe3lna2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(skelln- i ssg 1893 (: skellningsstenen)1915 (: skellningssten). skeln- 1907 osv. skälln- (skiälln-) 1751 osv.)
Etymologi
[sv. dial. (Skåne) skelna; jfr d. skelne (fd. skiælnæ, döma, träffa avgöranden); sannol. till (stammen i) SKÄL, sbst.4]
1) i fråga om förhållandet att ett lager av sten är skilt från ett annat lager; ss. förled i ssgn SKÄLLNINGS-STEN.
2) (numera bl. dels i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter, dels i etnografiskt fackspr.) i fråga om tak med taktegel pålagda utan panel: (från insidan l. utsidan) täta fogarna mellan teglen med murbruk o. därvid vitkalka fogarna på de ställen (vid taknock, takfot o. gavlar) där tätningen göres från utsidan; ofta med obj. betecknande tak l. tegel. Tegelltaket öfwer samma länga befantz wara med en dehl nya taktegells insättjande och hehla taketz skiällnande i förleden höstas förbättrad. ÅgerupArk. Syneprot. 1751. I regel var .. (materialet för taktäckning i städerna) tegel, som kunde understrykas och skällnas. Werner Korsvirk. 83 (1924). Invändigt vittades de flesta rummen och alla tegeltaken skällnades (då biskopsgården i Lund renoverades år 1742). Löwegren LdBiskRes. 61 (1953). särsk. ss. vbalsbst. -ing, konkret. Karakteristiskt för Simrishamn är den vita ”skällningen” el. undermurningen av de enkupiga takpannorna vid taknock, takfot och gavlar, vilken bildar en ram omkr. de för övrigt röda tegeltaken. SvUppslB 24: 848 (1935). Tegeltakens vita ”skällningar” (i Simrishamn). THembygdsv. 1937, s. 73.
3) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skilja l. se skillnad (mellan ngra). Dragspelet krängde som vildaste sjö, / och Jeppa sjöng om falsk och om ärlig mö / och hur svårt det är att mellan dem skelna. Hansson NVis. 35 (1907; rimmande med Elna).
Ssg (till 1): SKÄLLNINGS-STEN. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ss. benämning på ett slags småkornig sandsten som förekommer i trakten av Höör (o. vanl. är skild från sandsten av annat slag gm en tunn lerbädd). Nathorst JordH 848 (1893). (Småkornig höörsandsten), som lämpar sig till byggnadssten, kallas af arbetarna ”skellningssten”. SvGeolU Ca 6: 38 (1915).
Spoiler title
Spoiler content