SKÄRSKJUTA ʃä3r~ʃɯ2ta l. ʃæ3r~, v. -er, -sköt, -sköto, -skjutit, -skjuten (se för övr. SKJUTA, v.1); förr äv. SKÄRSKOTTA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(scher- 1571. skeer- 1534. skär- (skää-) 1587 osv. -skjut- (-skiu-) 1587 osv. -skot- 1587 (: skäärskotning). -skott- 1534—1593. -skut- 1840 (: skärskutad; p. pf., om ä. förh.))
1) (numera bl. rättshist.) (för vittnen) förete l. kungöra (gärning); jfr SKÄRSKÅDA, v. 1, 2. Dhet öfrige (av det som en förment trollkona anklagats för) är skärskutit och witnat, men af henne inthet annars kändt och wedergångit än såsom lööse önskningar. BtFinlH 2: 337 (1670). Då någons frid med hugg och slag blifvit bruten, skulle (enl. västgötalagen) ”næmpdæmannin wita”, om saken blifvit byboren och skärskutad eller icke. Nordström Samh. 2: 786 (1840). Engströmer Vittn. 43 (1911).
2) (†) göra (sak) till föremål för rättslig prövning, pröva; jfr SKÄRSKÅDA, v. 3 a. Hwilken nu .. (i behörig instans) icke later skärskotte sin saak, then må och wette sigh skole blifwe afwijst (då han vädjar till konungen o. rådet). Stiernman Com. 1: 406 (1593).
3) (†) refl.: (söka) försvara sig (mot anklagelse); (med vittnesmål) fria sig (inför rätta); jfr 4. Endoch att .. Per Gad sich her emotth scherskotte wilde, förewendendes månge entschÿldning(e)r, befandz och (osv.). 2SthmTb. 4: 132 (1571). Därs. 7: 356 (1587).
4) (†) refl.; i allmännare l. oeg. anv. av 3: undskylla sig. G1R 9: 209 (1534). (Många låta skrymtare hållas, i det de) alt besköna och vrsäkta medh en wälskan axlenyk, eller medh een förkappat skäärskotning. AAAngermannus FörsprKyrkiost. B 1 a (1587).
