publicerad: 1975
SKÄR ʃä4r l. ʃæ4r, adj.1 -are ((†) superl. -est Swedberg SabbRo 1293 (1691, 1712: skäresta, sg. best.); -st Palmchron SundhSp. 139 (1642: then skärste)); adv. -T. Anm. I ä. språkprov är det ofta svårt (särsk. i bet. 7) att avgöra om skärt, n. sg., skall uppfattas ss. böjningsform av SKÄR, adj.1, l. av skärd, p. pf. av SKÄRA, v.1 De dubbeltydiga språkproven ha förts till SKÄR, adj.1; jfr SKÄRT.
Ordformer
(skeer c. 1652. skier 1650—1697. skär (skiär, skjär, skärr, skäär) 1528 (: oskær), 1530 osv.)
Etymologi
[fsv. skær; motsv. fd. sk(i)ær (d. skær), fvn. skǽrr, nor. dial. skjær; i avljudsförh. till SKIR, adj. — Jfr SKÄR, sbst.1 o. adj.2, SKÄR-, SKÄRA, sbst.5 o. v.1, SKÄRHAMMARE, SKÄRSLA, v.2, SKÄRT]
A. (numera nästan bl. i vitter l. högre stil; se dock 5, 9) klar, ljus o. d., samt i bildl. anv. härav. — jfr O-SKÄR.
1) klar (se d. o. 1), blank (se BLANK, adj. 3, 3 f); jfr SKIR, adj. 1; särsk.: klar o. ren l. ljus o. vacker (i färgen l. färgerna); äv.: skir (se SKIR, adj. 1 g, 2); äv. närmande sig 6: skinande vit, vit o. ren. (Lat.) Aqua stagnans. (Sv.) Skärt watn. VarRerV A 5 a (1579). Sielfwa Solen är intet i alla tijder lijka skäär och reen. Hiärne 2Anl. 384 (1706). Hos Grekerne var Sculpturen religionens konst ... Christendomen omvände förhållandet ... De nya gudomligheterna klädde sig helst i den skära slöjan af färgornas spel. Atterbom Minn. 286 (1818). I skäraste blått det ångar / ur vätskig, kälbunden mark. Hansson Nott. 95 (1885). Vackra barn med guldgul lock, / .. En vänligt leende och luftig flock / I drägter skära. Snoilsky 4: 61 (1887). Mer mjuk och skär blir grönskan där, / Hvar väna älfvor dansat. Wirsén Vis. 16 (1899). Boken skiner lika skärt i vår och eder skog. Fjelner TypTavl. 69 (1928). — jfr SILVER-SKÄR. — särsk.
a) (†) om spegel: (som är utan bubblor o. dyl. o. därför) klar, som ger en klar bild. Man rätt nu på stunden sågh (dvs. i det nu avslutade skådespelet), / Som vthi en Spegel klaar och skäär, / Hwad hände medh thenna Margaretha här. Bedlegr. 32 (1647).
b) om (person l. kroppsdel med tanke på) hy l. hudfärg: klar l. fin (o. frisk l. fräsch); mjällvit, vit o. ren; ljus(hyllt). The vnge Buszar, / .. mycket meera see, vppå een nättan drächt, / Een skär och reenan Kropp (hos flickan), än på förnemblig Slächt. CupVen. A 5 a (1669). Ung Jungfrun hon fyller sitt femtonde år, / Hon är en så dejelig tärna; / Så röd som en ros i den leende vår / Så skär som den klaraste stjerna. Runeberg (SVS) 2: 20 (1824). Bort med groll och bort med troll / Från wår drottnings (dvs. älvadrottningen Titanias) skära hull! Hagberg Shaksp. 1: 30 (1847). Skinande mården / Skymmes af skära, / Mjellhvita skullran. Wennerberg 3: 13 (1883). (Elfstrand o.) Gabrielson 61 (1945; om hy).
c) mer l. mindre bildl. Wijn är en qwalm; ett moln vti druckne mans hwimlande Hierna; / Som den skiära förnuftsens Sool, så styggliga duncklar. Stiernhielm Herc. 346 (1658, 1668). Sanningen stängde han ute, och hennes lius blef af hans konster förmörckadt. Nu lyser hon .. emot hans wilja, med så skiära strålar, at de såsom den starckaste Eld bränna hans ögon och samwete. Mörk Ad. 2: 179 (1744). Högsta tankar, dyraste namn, / drömmen skimrande skärast — / moderspråk, du bär i din famn / allt oss i världen är kärast. Levertin Dikt. 5 (1901). Ej .. mindes hon (dvs. en mor som introducerat sina båda unga döttrar i societeten) hur ifrigt hon förfäktat den åsikten, att flickor komma för tidigt ut i sällskapslifvet och därigenom mista den skära friskheten i sätt och väsen. Lindhé Ledf. 3 (1903); jfr 8. Det är en ros utsprungen / av Jesse rot och stam / Av fädren ren besjungen / Den står i tiden fram / En blomma skär och blid. Ps. 1937, 51: 1.
2) (numera föga br.) om vatten l. annan vätska: icke grumlig, klar; jfr 1, 7, 8. (Lat.) Vinum .. Defecatum .. (sv.) clart eller skäärt wijn. VarRerV 29 (1538). Somligestädes (är vattnet i insjöarna) rätt pärlehwitt och klart; klarare än hafswattnet när thet skärast wisar sig. Broman Glys. 3: 699 (c. 1740). Snart, af Sicyonska bär (dvs. oliver från Sikyon), / Framväller från hans (dvs. lantmannens) press en olja len och skär. Wallin (SVS) 1: 465 (1807). De (dvs. ”fallna nymfer”) stego ned bland tårar, natt och dimmor, / Och fira tyst försoningens mystér, / Sig badande i skära bäckars vatten. Stagnelius (SVS) 4: 239 (1822).
3) (numera föga br.) om himmel, luft, dag o. d.: klar (se d. o. 3 a, b); ren (se REN, adj. 4 c); jfr 1, 6—8. Linc. (1640; under innubilus). Jag påminte mig thet som Hr. Scherertz, fordom Superintendent i Lüneburg, förtäljer om en anfechtad man, then man förde vt vnder bar himmel, tå han war ganska skär, och therwid förde honom til sinnes thet ewiga lifwets salighet och herlighet. Münchenberg Scriver Får. 194 (1725). De nästan med ens löfvade träden, ur hvilka .. sångfåglarne .. fylla den spänstiga, skära vårluften med sitt quitter; den i ett haf af ljus simmande himmelen .. — allt sammanstämmer i den nordiska våren, att ingifva en .. känsla af .. lif. Geijer Häfd. 46 (1825). Lång-Fredagen ingick skär och klar och vacker. Topelius Dagb. 2: 60 (1835). Ett moln, som ännu qvarstod likt en svart fläck på den eljest skära himmelen. Rydberg Sägn. 28 (1874). En morgon jag vet, som klar och skär / Skall gry över jordens lunder. Wågman Ps. 33 (1911); jfr Ps. 1937, 574: 3. — särsk. bildl. Ingen storm kan förorsaka ett moln i ditt sinne, hwilket är så klart och skiärt som den skiäraste Himmel. Mörk Ad. 1: 27 (1742). Det bildspel, den sång, den musik, der gestalter öfversväfva hit från ett skärare luftstreck. Atterbom Minnest. 2: 415 (1839).
4) (numera föga br.) som synes l. framträder klart l. tydligt; som ser l. uppfattar ngt klart o. d.
a) som klart l. tydligt (o. ofördunklat) framträder för ögat, tydlig, klar; äv. om minne: som klart framträder för ngns inre syn o. d. Alperna, hvars spets står luftig, fri och skär. KBRutström i 2SAH 3: 240 (1803). Ju renare vattendroppen, desto skärare återspeglas ljuset i sin färgbrytning. Fries Därs. 23: 201 (1847). Denna lilla jordefläcken / .. gömmer minnen, som stå skärast / från min barndoms flydda vår. Hallner Kvällsus 17 (1922).
b) närmande sig l. övergående i bet.: som ser klart (anträffat bl. i ssgn SKÄR-ÖGD); äv. om förmåga att uppfatta ngt: klar l. ren o. ofördunklad. Hvem vet det ej, att hastigt väckta drömmarn / Ej blott har drömmen qvar, men själens harpa / Än en minut sin högre stämning håller, / Sin skära, underbara fattningsgåfva / För allt hvad nu ock verkligheten bjuder / Af hopp och minne, sorgligt eller ljuft. Fahlcrantz 1: 56 (1835, 1863).
5) [möjl. utgående från 1 c, 11 a] (ngt vard., mindre br.) om ungdom: grön (se GRÖN, adj. 6 a). Vi ha nog litet var varit med om den bedriften (dvs. att stjäla frukt) i vår skära ungdom. Bergman SDanbit. 122 (1934).
B. icke smutsig l. förorenad l. uppblandad o. d., ren.
6) (†) som icke är smutsig l. förorenad o. d., ren (se REN, adj. 2, 3). När .. (spädbarnet) hafwer vthbadat, skal man taga itt .. Ägg, och thet hwijta medh Blomman wäl sammanklappa, och ther til giuta så mycket Wijn, at thet blifwer tunt, och medh en rödh Skarlakans Kluut, ther vthi doppat och wätskat, wäl och skäärt gnijda och stryka Barnet, at thet icke blifwer hudelöst. Schroderus Modersch. 172 (1642). Hon (dvs. ”fru Dygd”) war .. / Renlig i drächt, sniöhwijt, af silfwer-blänckiande klädnat, / Slätt och rätt, och skiär, på dät ährlige gamble maneret. Stiernhielm Herc. 281 (c. 1652, 1668). Westerdahl Hels. 33 (1764). (Stöde socken) förfriskas med et jämt väderdrag effter stora ådalen, samt en skär luft på högderna. NorrlS 1—6: 38 (c. 1770); jfr 3. — jfr O-SKÄR.
7) (numera föga br.) om ämne o. d.: fri från främmande l. inblandade beståndsdelar, ren (se REN, adj. 1); oblandad; äv. (jfr 9): som helt o. hållet utgöres av det som huvudordet betecknar; stundom svårt att skilja från 1 l. 2 (l. 3). Klimpar oskäär talg — 11 klimpar skäär talg — 3. BeenhammarInvent. 1553. Görren boot i secker och aske skäär, / Och roper till gudh idhrom fadher käär. Holof. 6 (c. 1580). Offta twetta Ansichtet medh skärt watn, thet är renligit. Schroderus Comenius 578 (1639). (Vi) skrida (i uppräkningen av malmer) widare till Kopparmalm (som är av flera olika slag) .. 5. Ståhlmalm .. är 2 slags hwit och grön, är dhen fijnaste, skäraste och ädlaste Kupferkies. Hiärne Berghl. 447 (1687; rättat efter hskr.). Får .. (barnaföderskan som drabbats av blodstörtning) ej snart hjelp, så utfrusar det skära blodet så länge, tils Mor och barn gifva andan up. Schützercrantz 1Förlossn. 251 (1785); möjl. till 2. Blommorna voro af skärt gull. SvFolks. 297 (1849); jfr 1. — jfr O-SKÄR. — särsk.: ren o. subtil l. fin l. ädel; som innehåller kvintessensen av ngt. The subtileste Spiritus, och then skärste Blodsens deel går ther medh (dvs. vid könsumgänget) aff. Palmchron SundhSp. 139 (1642). Chymisterne .. weta vmgå med örter och them bereda, til thesz the blifwa til allraminsta och skäresta wesende. Swedberg SabbRo 1293 (1691, 1712).
8) [överförd anv. av (1—4 o.) 7] om ngt abstr.: fri från främmande (o. störande) inslag, ren; särsk. dels liktydigt med: fullkomlig l. fullständig, dels (o. numera nästan bl.) liktydigt med: äkta (o. fin l. vacker); jfr 9, 11 b, SKIR, adj. 2 e. Då slaggen börjar visa sig ännu mera Kokande .. plägar han ofta kunna bringas til at Skära sig, eller at komma til en så skär smältning, at slagg och järn kunna tämmeligen skilja sig ifrån hvarandra. Garney Masmäst. 475 (1791). (Liksom i många av hans översättningar) uppenbarar sig en lätt och täck talent i åtskilliga af Hr Kullbergs Originaler, neml. i alla sådana, der det icke är fråga om en högre flygt ... Deremot saknar han alla anlag för det skärare, mer satiriska skämtet. Hammarsköld SvVitt. 2: 211 (1819). Den ästhetiska gymnastiken — den, i kraft hvaraf menniskokroppen adlas till en så skär bild af menniskosjälen, att han, genom vissa ställningar och rörelser, med fullkomlighet uttrycker menniskans innersta väsende. Atterbom Minnest. 2: 29 (1840). För hwar och en som uppmärksamt genomläser .. (J. L. Heibergs dramatiska dikt) ”En sjæl efter Døden” skiner grundtanken igenom, djuptänkt och dock klar, samt förherrligad af den skäraste poesi. SKN 1841, s. 183. Schück i 3SAH 27: 246 (1915). — särsk. (†)
a) om språk (som talas i visst land o. dyl. l. manifesteras i viss framställning o. d.), = REN, adj. 7 d, 13 b. The (dvs. utlänningarna i Sthm som icke bry sig om att lära sv. språket) må lijkwäl besinna, / Hwar Kunglig Sätet är, / Ther bör man Språken finna, / Mehr hedrade och skär. Skogekär Bärgbo Klag. B 4 b (1658). Hemstälte Hr Præses, huru öm och mohn Academien bör vara om en skiär och prydelig Svänska uti sina skrifter. VetAP 1: 29 (1739). Vi hoppas, att rykt och renhet skall göra vårt språk allt skärare och rikare. Svedelius i 2SAH 40: 574 (1865).
b) om makt, övergående i bet.: oemotståndlig. Hvarje öfverraskande eller våldsam förändring i den vanliga gången af vårt lif, om den ock vore alldrig så efterlängtad, förer med sig en egen rysning, som griper med en skär magt. Törneros (SVS) 4: 44 (1825).
9) (i fråga) om egenskap o. d., med emfatisk bibet.: som helt o. hållet är det som huvudordet anger, helt o. hållet, uteslutande; numera nästan bl. (ngt vard.) med förbleknad bet. o. mer l. mindre klar funktion av förstärkningsord: fullständig, total, absolut, ren (se REN, adj. 11 a); särsk. i mer l. mindre tautologisk förbindelse med ren, i sådana uttr. som ren och skär (äv. skär och ren) lögn l. rena, skära lögnen; jfr 7, 8 o. SKIR, adj. 3. Man måste .. kan hända lämna oafgjordt huru vida moralitetens yttersta princip i mennisko-sinnet rättare sökes i en blott ren och skär laggrund, än i et, til enlighet dermed, verkande sällhetsbegär. LBÄ 2—3: 178 (1797). Om .. den inskränkte .., fattige ynglingen går omkring och spanskar sig, .. vad ska man då kalla honom? Väl närmast den rena, skära idioten! Bergman JoH 201 (1926). Kominternherrarna (dvs. två för politisk agitation misstänkta tyska kommunister) bedyra i korus sin skära oskuld. UNT 1931, nr 10844, s. 1. Som en ren och skär kontrast (till reportageresan till Prag under krisen hösten 1938) står .. nästa vidlyftiga resa, till världsutställningen i New York på våren 1939. Där sprack visserligen arrangemangen för utlandspressen .., men det hela var .. angenämt som jobb. BAlving i UrDNHist. 3: 430 (1954). Det är inte sant, sa Simon lågt utan att se på Lejf, det är inte sant det du säger, lögn är det .. ren och skär lögn och påhittat. Husáhr Jeriko 42 (1958). — särsk. (†) ss. adv.: rent (se REN, adj. 10 l). (T.) Lauter .. (lat.) mere, (sv.) skärt, blott. Dähnert 169 (1746).
10) (†) om eld: öppen, klart brinnande; jfr 1, 7, 8. Sätt .. ett Steen fat på ett glöfat: lägg lijtet smör först i fatet; så ett hwarf steek (osv.). .. Lätt wara skiär eld under och ett spiäll öfwer med glöd uppå, att det blijr brunt ofwan. Valleria Hush. 43 (c. 1710).
a) ren (se REN, adj. 16, 18); syndfri, skuldfri. Haff mich (dvs. Gud) för thin herre gudh aleen, / och halt mich trona skär och reen, / och fly fremmande gudhar. GudlVis. A 2 b (1530). Guld, silffuer, koppar, jern, ten och blyy, och alt thet som eeld lidher, skolen j låta gå genom eeld, och rena thet, at thet medh stenckewatnena skäärt warder. 4Mos. 31: 23 (Bib. 1541). Medh Trooheet .. / Beprydder war then Biskop godh / Germanus, hues Kropp ligger här, / Men Siälen är i Himlen skäär. Schroderus Os. 2: 89 (1635). (C. G. Tessins) hjärta (var) för skärt och luttrat, at kunna angripas af främmande smitta (under den utrikes resa han företog i sin ungdom). Gadd ÅmVetA 1770, s. 16. Hvilken man finnes, som icke i tysthet offrar sina skäraste tankar åt sitt hjertas, sin själs bästa vän? Almqvist TreFr. 3: 2 (1843). Böjelsen mellan .. (de båda älskande) var alldeles för skär för att kunna härledas ensidigt ur lägre begär. VL 1895, nr 80, s. 3; jfr 8. I ditt öga dröjer än den skära / jungfrusjälens omedvetna kyskhet. Ahlman HvStjärn. 7 (1907). — särsk. (†) närmande sig bet.: okränkt. (Vi skola sträva att) bibehålla thet angelägna enighets- och förtroendesbandet skiärt och heligt, som är och bör vara emellan hufvudet och lemmarne (dvs. konungen o. folket). 2RARP 18: Bil. 370 (1751).
b) (numera bl. ngn gg i ålderdomligt spr.) = REN, adj. 17. Maria modher skäär och reen, / födde en son forutan meen. GudlVis. A 5 b (1530). Itt Barn är födt på thenna dagh, / Effter Gudz nådhe och behagh, / Vthaff een Jungfrw reen och skiäär, / Christus Gudz Son thet Barnet är. Martini 3Ps. A 3 a (c. 1600); jfr Ps. 1937, 63: 2. (Tisbe) hade giordt mz Vesta förbund, / Att hon skulle som en skiär möö / I Vestæ tempel lefua och döö. Asteropherus 2 (1609). Ej vårdar mer den skära / Vestalen offrets låga. Stagnelius (SVS) 2: 64 (c. 1820).
12) i uttr. skär (i)från (förr äv. av) ngt, ren (se REN, adj. 25, särsk. 25 a δ) l. fri från ngt (särsk. synd l. skuld o. d.). Tå Christus lärde vthi .. (Jerusalems) Tempel, war thet .. aldeles skärt och reent ifrån affgudiske målade eller vthskurne Beläten. Schroderus Os. III. 2: 288 (1635). O Jesu! min Broder, Ditt heliga blod / Mig skäran af synderna twager. Salvius BrudGrafskr. 67 (1740, 1757). På din barmhärtighet allen', / Som gör från synd mig skär och ren, / Jag allt mitt hopp vill bygga. Alin PsFörsl. 227 (1903); jfr NPs. 1921, 558: 3.
C. i fråga om lukt- l. hörselintryck.
13) (numera bl. tillf.) om doft: fin o. ren (se REN, adj. 10). Den fromma plantans vida rike offrar / I skära dofter sina tysta böner. PoetK 1821, 1: 170.
14) om ton, klang, stämma, sång o. d.
a) (spröd l. ljus o.) klar (se d. o. 5), ren (se REN, adj. 19); äv. om musikinstrument o. d.: varifrån sådana toner komma. Columbus BiblW L 1 a (1676). Proserpina. Nu träd Eurydice ifrån ditt mörka Läger, / Din Orphei söte Låt, / Har blidkat ödet ditt .. / Hwad aldrig någon Siäl utaf wår hand har nått / Dät hafwer Orpheus Sång åg skiära Luta fått. LejonkDr. 257 (1687). Hwad? hö'r jag dig igen i Lunden lustigt spela? / Och med din skiära Röst den wida Luften dela? / .. Du sköne Nächtergal. Frese AndelD 9 (1713, 1726). Lampan .. utsläcktes med samma skära ljud, som då en kristallskål på glasharmonikan brister itu. Almqvist Pal. 24 (1838). Slutligen frågade hon med en skär, mild röst: ”hvad är det du ser så på?” Dens. Går an 46 (1839). Sång som af skära stämmor hör jag nynna / längs drömmens flod. Österling Hälsn. 16 (1907). — särsk. oeg. l. bildl.; särsk. i fråga om ton l. stämning i dikt o. d. Kom, milda måna .. / Och sakta väck på hjertats luta opp / De skära strängar, som i dagens larm / Ej tolka få sin vällust och sin klagan. Atterbom LÖ 1: 37 (1824). Hvilken skatt af lycksalighet ligger i detta enkla ord (dvs. kärlek)! .. Det är himmelens och hjertats skäraste röst. Wallin 1Pred. 3: 165 (c. 1830). Håll du (dvs. prins Oscar ss. skald) de spridda krafter samman, / I diktens krans ett purpurband! / Då skall .. / Ditt lof från bättre lyror klinga / Och skärare kring norden gå. CGStrandberg 110 (1857). Sedan jag nu sett den ljusa, leende trakten (kring Stagnelius' barndomshem), förstår jag bättre den skära ton av hänryckning, som klingade från hans lyra så snart han talade om sin barndom. Böök ResSv. 97 (1924).
b) [bet. möjl. uppkommen gm påverkan från SKÄRA, v.2 (i bet. 30)] (numera föga br.) (klar o.) genomträngande; gäll, skarp. Slår uppå puukor stålt, i basuner och skära trompetter / Blåser, att berg och daal eder svara med tree-dubbelt Echo. AWollimhaus Vitt. 16 (1672). Då .. (kapucinapan) är vred, skäller han som en hundvalp, och då man oroar honom, skriker han jämmerligen skärt och ömkeligen, at man blifver rädd och ledsen vid honom. Linné MusReg. 2 (1754). Bland de sköna hon sig räknar, / Full med fräknar, / Skär och gäll i röst och tal. Lenngren (SVS) 2: 268 (c. 1800). Ett klagoskri .. flög ur strängarna. Ett helt ackord av jämmerrop, skära som barngråt. Johansson RödaHuv. 1: 163 (1917). — särsk. oeg. l. bildl.; särsk.: skarp (se SKARP, adj. 15). (Dikter som endast äga litteraturhistoriskt l. personhistoriskt intresse) ha insmugit sig bland de egentligen positiva alstren (i Atterboms Samlade dikter) och störa genom sin skära polemiska ton samklangen af det hela. SvLittFT 1838, sp. 756.
Ssgr: A: (1) SKÄR-BLÅ. (numera bl. i vitter stil) (skär- 1928 osv. skärt- 1901) skirt blå, ljusblå; jfr skir-blå. Höstmorgonfriskhet; luft, som klingar / metalliskt klart, eteriskt ljust och rent / likt en oändlig skärtblå klockas kupa. Ekelund Syn. 15 (1901). Siwertz JoDr. 50 (1928). —
(1) -BLÅNE-DRÄLL. (†) dräll av blekta, (skinande) vita blånor?, (skinande) vit blåndräll? 28 1/2 al(nar) Skärblånedrell. BoupptSthm 1672, s. 470 b. —
(1) -DAG. [fsv. skärdagher, skärtorsdag]
2) i pl. best.: (dagarna i) dymmelveckan. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 182 (1863). Wisén Oden 72 (1873).
Ssg: skärdags-helgd. [fsv. skärdags hälghþ] (†) till -dag 1: = skärtorsdags-helgd. Skärthorsdag, i fordna tiden stundom äfven kallad Skärdagshelgd. SKL 3: 595 (1850). —
(1) -FLUNDRA. [sannol. efter d. skærising (se -ising)] (numera föga br.) = -ising. SkandFisk. 116 (1840). Ekbohrn (1936). —
(11 a) -HELGAD, p. adj. [möjl. till skära, v.1] (†) ren l. renad o. helgad. Wälskapade, dyrt återlöste och skärhelgade Gudz Barn, mine elskelighe vthi Christo. Vigæus Horol. B 7 b (1632). —
(1) -ISING ~i2siŋ, m. l. r.; best. -en. (-hising 1838) [sannol. av d. skærising (se Kornhall SydsvFiskn. 164 f. (1968)), till ising, sandskädda, sannol. avledn. av is (se is, sbst.1); jfr med avs. på bet. t. scholle, isflak, rödspätta; i senare tid anslutet till skär, sbst.4] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) flundrefisken Pleuronectes cynoglossus Lin., rödtunga. PhysST 1837—38, s. 312 (från Kullen i Skåne). —
((1 o.) 3) -SOMMAR. [jfr d. skærsommer] (†) om den ljusaste delen av sommaren (med den skiraste grönskan), ungefär liktydigt med: juni månad. Den sagovärld, som .. sjunger i fågelkvittret bland skärsommarns syrener. OoB 1892, s. 92.
Ssg: skärsommars-månad. [jfr d. skærsommermåned] (†) juni månad; jfr midsommar-månad. Bondepract. B 8 b (1662). —
-TORSDAG, se d. o. —
B (numera föga br.): SKÄRT-BLÅ, se A. —
(1) -GLIMMANDE, p. adj. (†) som glimmar med en klar glans. Herlicius Alm. 1641, s. 34 (om stjärnor).
Avledn.: SKÄRA, v.1, se d. o. —
SKÄRHET, sbst.1, r. l. f. [fsv. skärhet] (numera bl. i vitter l. högre stil) klarhet, renhet o. d. Dähnert 169 (1746). Cavallin (1876). särsk.
1) till 1: klarhet o. d.; särsk.: egenskapen att vara klar o. ren l. ljus o. vacker (i färgen l. färgerna); äv.: skirhet; äv. dels närmande sig 4: skinande vithet, vithet o. renhet, dels till 1 b: klarhet o. finhet l. friskhet, vithet o. renhet, ljushyllthet, dels (numera föga br.): egenskapen att vara glänsande l. (starkt) skinande, glans. Telemach .. blef .. warse ett .. täckeligit Qwinno-ansichte .. . Där sågz Lilliornes hwita skiärhet wara blandad med unga Rosors fägring. Ehrenadler Tel. 1015 (1723). (Sv.) Skärhet .. (fr.) Couleur vive. Nordforss (1805). Insekten lik, som, förd i ljusets närhet / Der fladdrar kring och, bländad af dess skärhet, / Sin vinge stäckt och flygten hämmad får. Börjesson i 2SAH 33: 76 (1861). Gräset grönskar, björkens kransar / i sin skärhet lysa klart. LbFolksk. 83 (1890). Dina armar som skimra blottade och täfla i skärhet med snön på Libanons kullar. Laurén Stenvall Lea 29 (1916). Vad ansiktsfärgens skärhet börjat gulna / — så sliten du ser ut! Jändel KärlekHat. 56 (1917). Dhejne Romant. 31 (1935).
2) (†) till 3: klarhet. (T.) Heiterkeit .. (sv.) skjärhet, klarhet, wackert wäder. Lind 1: 915 (1749).
3) (†) till 4 a: klarhet, tydlighet. En sådan sinneform (dvs. av den skapande fantasiens alster företrädd sinnlig manifestation av det översinnliga) är ”idealisk”; d. v. s. fullt ideenlig, eller för Ideen med högsta möjliga skärhet genomskinlig. Detta slags skönjelighet, eller denna sinneform, är Skönhet. Atterbom PhilH 106 (1835).
4) till (till 1 b l. 3 l.) 7: renhet (o. fräschhet l. friskhet). Ser man .. på de gropiga händernas skärhet (hos det lilla barnet), kan man (osv.). Forsslund Djur 242 (1900). Se i deras (dvs. barnets o. vårens) ljus vi lifvet, .. / Allt af daggfrisk skärhet strålar, allt i ostörd lycka ler. Söderberg Dikt. 31 (1901). Trygg i gazellernas närhet / hälsar han (dvs. anakoreten) morgonens skärhet, / glädes åt fåglarnas kvitter, / dropparnas glitter. Agrell Purp. 77 (1909).
5) till 8: renhet l. finhet l. finstämdhet l. fin själfullhet; äv. mer l. mindre liktydigt med: fullkomlighet. Med .. (körerna i ”Sigurd Ring” o. ”Visbur” av Stagnelius) weta vi, på swenskt tungomål, ingenting i denna art jemnförligt, utom chörerna i Lings Agne och visza hos Lidner; endast desza medtäfla i stämningens skärhet, i föreställningens känslodjup. SvLittFT 1834, sp. 72. Många (av den flamländska litteraturens alster) utmärka sig genom tankarnes ädelhet, uppfinningens rikedom och den stilistiska framställningens egendomliga skärhet. Samtiden 1873, s. 404. Så snart man flyttar .. (idén) ned till jorden mister den sin skärhet. Lundegård Stormf. 108 (1893). Nog .. mången gång / Kan grann fulländning ges en sång, / Men ej den väna skärhet, / Som födts af älfvors närhet. Wirsén Vis. 17 (1899). Hammar (1936).
6) till 11 a: renhet. (Prästen) skal holla Messa medh then aldrastörste och inwärtes Hiertans Reenheet och Skäärheet. Schroderus Os. III. 2: 126 (1635). Må aldrig vreden färga / din hy och sinnets skärhet! Rommedal JordHjärt. 66 (1931).
7) motsv. 14.
a) motsv. 14 a: klarhet, renhet; äv. bildl. (jfr skär, adj. 14 a slutet). En stämma af odödlig skärhet. Atterbom SDikt. 1: 157 (1837; bildl.). En tenor med en skärhet utaf glas. Sturzen-Becker 3: 90 (1861).
b) (numera föga br.) motsv. 14 b: gällhet, skarp ton. (Sv.) skärhet .. i röst .. (fr.) strideur. Schulthess (1885). —
SKÄRIG, adj.2 (†) till 1, 6; om ull: vit o. fin. Then som har goda får, måste them twätta, och i thenna månad (dvs. maj) klippa, hwar af blir en skärig vll. Broocman Hush. 1: 86 (1736). —
SKÄRLIGA, adv. [fsv. skärlika] (†) till 2: klart, ogrumlat; anträffat bl. bildl. (Visheten) vthflyter skärligha aff thens Alzmechtighas herligheet. LPetri SalWijsh. 7: 25 (1561).
Spoiler title
Spoiler content