SKÄRSLA ʃær3sla2 l. ʃæ3rsla2 l. ʃä3-, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[sv. dial. skärsla; avledn. av sv. dial. skärsel, ljusglimt, (ytterst) till SKÄR, adj.1]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) glimta l. flimra (särsk. opers., i sht i uttr. det skärslar för ögonen); ss. vbalsbst. -ing äv. konkretare, om (anfall av) flimrande ljussensationer. Det skärslar för ögonen och susar ideligen för öronen. Löwegren Hippokr. 1: 68 (1909). Då han tog sig en promenad på torget, fick han skärslingar för ögonen och kunde ej rigtigt se solen. Därs. 436. SDS 1974, nr 195, s. 17 (om lågt stående sol).
SAOB
