SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1975  
SKÄRV ʃær4v, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Mark. 12: 42 (NT 1526) osv.) ((†) -er (Luk. 21: 2 (NT 1526; äv. i Bib. 1703))). Anm. Den i nedan anförda språkprov förekommande formen skirfwen, sg. obest., beror sannol. på anslutning till VITTEN. Hoon hade alldrigh fått een skirfwen sedermera aff sin slecht. BoupptSthm 1669, s. 168, Bil. (1663); jfr b o. SKÄRVA, sbst.1 1 b.
Ordformer
(skeerff 1528. skerv (skie-, skje-, -rf, -rff) 15271872. skärv (skiä-, skjä-, -rf, -rff m. m.) 1526 osv.)
Etymologi
[fsv. skärver, m., skärf, n.; liksom fd. skerw, skærff (d. skærv), fvn. skerfr (nor. dial. skjerv) sannol. av mlt. scherf, n., motsv. mnl. scerf, fht. scerf (t. scherf); sannol. samhörigt med mlt. scherve (se SKÄRVA, sbst.1) o. möjl. eg.: mynt vars kant är tandad l. försedd med inskärningar (jfr lat. nummus serratus, om sådant mynt)]
om mynt av låg valör (särsk. om mynt av lägsta valören i ett myntsystem) l. om sådant mynts värde (särsk. om halv penning); ofta o. i fråga om nutida förh. bl. (i sht i vitter l. högre stil) med förbleknad bet.: (ringa) penning, (liten) slant, styver, ”öre” o. d., särsk. om ringa penning given ss. bidrag. Lämna sin skärv. Thet andra hoffwud lyfftet som closterfolk loffuar är .. at the skole intit eeghit haffua och ther aff är jbland them thet ordhspråck vpkommit .. At en munk som haffuer een skerff, han är icke wärd en skerff. OPetri 1: 495 (1528); jfr d α. Haffuer tu någon penning? .. (Svar:) Jagh haffuer en skerff. FormPuerColl. B 7 b (1559, 1579). Then som är födh til trij skärffuar han bliffuer aldrigh Herre öffuer twå peningar. SvOrds. C 3 b (1604). Then som icke will Gudi en skerff vnna, han moste giffa dieffulen en hel Guul tunna. Därs. C 5 b (1604); jfr b. Var betänkt en skärf att spara / för din sena ålders dar. FBremer i LfF 1835, 1: 53. Jag arma ser och rika, / som dagen lång blott fika / att lägga skärf till skärf. Söderberg Dikt. 49 (1901). Min skärv föll ned i den tomma hatten, som en av .. (gatumusikanterna) lagt bredvid sig på stenläggningen. Lagergren Minn. 5: 66 (1926). — jfr OFFER-, SYND-SKÄRV. — särsk.
a) om vissa i Nya testamentet omnämnda småmynt; dels [jfr gr. ἀσσάριον] om ett mynt motsv. 1/16 denar (se d. o. 1 a), dels [jfr gr. κοδράντης] om ett mynt motsv. 1/4 ass (se ASS, sbst.1 1), dels [jfr gr. λεπτόν] om ett mynt motsv. 1/8 ass. Tu (som kastats i fängelse) wardher ther icke vthkommandes, till thes tu haffuer betalat then ytersta skärffuen. Mat. 5: 26 (NT 1526; Luther: heller, gr.: κοδράντην; äv. i Bib. 1917); jfr c, d β. Selyas ecke twå sperfuer för en skärff(?) Därs. 10: 29 (Därs.; Luther: pfennig, gr.: ἀσσαρίου; äv. i Bib. 1917). En fatigh änkia kom och lagde in twå skärffwar, thet war en penning. Mark. 12: 42 (Därs.; Luther: scherfflin, gr.: λεπτὰ; äv. i Bib. 1917).
b) (numera föga br.) i nekande l. därmed jämförlig sats, ss. beteckning för mycket obetydligt l. minsta tänkbara belopp l. värde; i sådana uttr. som icke o. d. en (enda) skärv, förr äv. platt ingen skärv l. icke o. d. till en (penning eller) skärv, icke ett ”öre”, icke det ringaste belopp; jfr d α o. PENNING I 1 b β. G1R 4: 81 (1527: ingeledis til en skerff). PrivSvStäd. 4: 336 (1604: icke till en peningh eller skärf). Han har icke kostat en skiärf der vppå. Törning 59 (1677). Jag (dvs. L. Norrman, har) .. in til thenne dagen platt ingen skärff af Salario nutidt. Schück VittA 2: 84 (i handl. fr. 1685). Jag äger ej en enda skärf. Lindfors (1824).
c) [jfr Mat. 5: 26 ovan under a] i sådana uttr. som (till l. intill) yttersta l. sista skärven, (till l. intill) sista ”öret”, ngns sista skärv, det sista som ngn har kvar av vad han äger o. d.; jfr d β. Serenius (1741). Alt (tillhörande befolkningen i Mäntyharju) uttogs (vid inkvartering av ryska dragoner 1712) intill yttersta skärfven. UrFinlH 522 (1780). Gif, att ingen af sin nästa / Sista skärfwen kräfwer ut. Ps. 1819, 311: 4. Fogdarne utpressade (i Finl. före Karl XI:s tillträde till regeringen) bondens sista skärf. Topelius Fält. 2: 133 (1856). Östergren (1940).
d) oeg. l. mer l. mindre bildl., om ngt ringa l. anspråkslöst o. d.; särsk. om ringa l. anspråkslöst bidrag. Ekmanson Sterne 1: 59 (1790). Kunskapen går i arf från slägte till slägte, och hvar och en lägger sin skärf till det ärfda. Tegnér (WB) 5: 316 (1825). Endast af den, som redan gifwit mycket (inom skönlitteraturen), kan man begära det fullkomligare. När den fattige gifwer, måste man åter wara nöjd med enkans skärf. SvLittFT 1836, sp. 38 [jfr Mark. 12: 42 under a]. För din gärning ett ärligt tack, kamrat, vår enda, enkla skärv. Landfors Smältugn. 47 (1922, 1932). särsk.
α) (†) i anv. motsv. b, i uttr. icke (till) en skärv, icke det minsta, inte ett dugg. Huar noghon helge man bådhe j tröst på sina werdugheet, wåre hans bön icke werd en skeerff. OPetri 2: 139 (1528). Mykit godt vtloffue war han fast diärff, / Men thet bleff doch ey hollet til en skärff. Svart Gensw. H 5 a (1558). Schroderus Os. III. 2: 131 (1635).
β) i anv. motsv. c, i sådana uttr. som (till) yttersta l. sista skärven, äv. skärv, särsk.: (allt) i full utsträckning l. med yttersta stränghet o. d. Parolles. Jag har icke förtjenat ett sådant bemötande, min herre. Lafeu. Jo, till yttersta skärfwen. Hagberg Shaksp. 10: 49 (1850). Kan wäl hända, att .. (Sveriges ombud vid fredsförhandlingarna i Roskilde) fann det säkrare att bibehålla en billig fred, än om man utkräfde yttersta skärfwen. Afzelius Sag. IX. 2: 60 (1860). En fordran än, rättvisan, återstår, och den / Skall gäldas ock till sista skärf. Runeberg 5: 291 (1863).
Ssgr: SKÄRV-FRÖ. [med avs. på anledningen till benämningen jfr penning-gräs 1] bot. (växt tillhörande) släktet Thlaspi Lin., i sht om T. arvense Lin. (äv. kallad vanligt skärvfrö); äv. om frö av sådan växt; förr äv. om (frö av) växten Orobanche major Lin. (klintsnyltrot); jfr anm. nedan o. skärv, sbst.2 FörarbSvLag 1: 447 (1693: skerfröö; sannol. felaktigt för skerffröö); jfr anm. nedan. Kastar någor i annars åker .. skerffrö, eller annat .. at ogräs theraf wäxa må; ware ärelös, rätte up allan skada. BB 8: 4 (Lag 1734); jfr anm. nedan. Aspelin Fl. 16 (1748; om O. major Lin.); jfr anm. nedan. Fries Ordb. 111 (c. 1870; om släktet Thlaspi Lin.). Lilja SkånFl. 468 (1870: wanligt). Weimarck SkånFl. 334 (1963). Anm. Det är icke fullt visst vilken växt som avses i BB 8: 4 (Lag 1734) o. i förarbetena till detta lagrum; se angående diskussionen härom Lyttkens Växtn. 197 ff., 234 f. (1904). I ä. tid ansågs klintsnyltrot vara avsedd i lagen (Aspelin Fl. 16 (1748) m. fl.); A. J. Retzius gjorde gällande att Thlaspi arvense Lin. åsyftades (PhysSH 212 (1781)), en mening som vunnit anslutning hos flertalet senare författare. Hos Lilja SkånFl. 272 (1838) antages att ordet i lagen avsåg höskallra (jfr penning-gräs 2), vilken åsikt omfattas äv. av A. Lyttkens (se Dens. Växtn. 235 (1904)).
Ssg: skärvfrö-släkte(t). bot. växtsläktet Thlaspi Lin. ArkBot. II. 1: 53 (1904).
-GRÄS. (†) skärvfrö. Strindberg Hems. 52 (1887).
-ÖRT. [sv. dial. skärvört] (†) skärvfrö. Liljeblad Fl. 357 (1816). Ahlman (1872).
Spoiler title
Spoiler content