publicerad: 1975
SKÄRV ʃær4v, sbst.3, r. l. m. (Lindfors (1824; i bet. 2 c), NF 5: 939 (1882: stenskärf; i bet. 1), SvNat. 1934, s. 44 (i bet. 1), osv.) l. (numera företrädesvis i bet. 2 a, b men där uteslutande) n. (Dybeck Runa 1845, s. 105 (i handl. fr. 1693: stenskierf; i bet. 2 a), Åhstrand Öl. 18 (1768: i bet. 1), BotN 1844, s. 167 (i bet. 2 c), Hyltén-Cavallius Vär. 2: 367 (1868; i bet. 2 a) osv.); best. -en resp. -et; pl. (ss. n., i bet. 2) =.
Ordformer
(skerf (skie-, skje-) 1693—1768. skärv (skiä-, skjä-, -rf m. m.) 1587 osv.)
Etymologi
[sv. dial. skärv, n.; jfr fsv. Skärvasäter, ss. ortnamn; jfr äv. nor. dial. skjerv, n., naken klippa, berg utan växtlighet, samt fnor. Geitaskerf, ss. ortnamn; sannol. samhörigt med nor. dial. skarv, naken klippa, stenig höjd, möjl. besläktat med SKARV, sbst.3; i bet. 1 sannol. dock delvis koll. bildning till SKÄRVA, sbst.1]
1) koll., om (massa av) mer l. mindre grova, öppet liggande (skarpkantiga) stenar i naturen l. om (massa av) gm krossning l. sprängning o. d. åstadkomna stycken (skärvor) av sten l. lergods l. glas o. d.; särsk. om grövre gods erhållet vid krossning l. sprängning av sten; jfr SKOL, sbst.1 1. Helsingius Ee 3 a (1587). Hårdvalls ängarne äro här å orten besvärade .. med en stor myckenhet kullersten och skerf. VetAH 1747, s. 131. Skärf af ljusgrönt glas. Almström KemTekn. 1: 656 (1844). Större fogar och hål (i en mur) utfyllas och ikilas (skolas) väl med mindre sten och skärf. Rothstein Byggn. 392 (1859). Skärv, vid bergsprängning eller genom krossning av bergartsmaterial erhållna skarpkantiga stycken med storlek från c:a 20—7,5 cm. TeknVet. VoV. 2: 302 (1928). Materialet .. (i uren på Hykjeberget) är mindre groft än vid Våckelberget — skarpkantad skärv och måttliga block. SvNat. 1934, s. 44. jfr GLAS-, GRANIT-, IS-, KRUK-, STEN-, TEGEL-SKÄRV m. fl.
2) i individuell anv.
a) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) område betäckt av småsten l. stenskärv; stenröse. (Då en man) kom på en stor furu-mo, heter Höga-mo, blef han varse rök i ett stort skärf. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 367 (1868). Väldiga, vilda gryt eller ”skärv” med sägenomspunna grottor och gångar äro .. karakteristiska (för Blekinge). SvNat. 1935, s. 68. Vi följde (bäck-)fårans slingringar genom stora skärv. Moberg DinStund 106 (1963). jfr SKOGS-, STEN-SKÄRV. särsk. (†) i utvidgad anv., = GRYT 2. ÖoL (1852).
b) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) liten ö med mer l. mindre naken klippgrund, skär. Ohlsson Blek. 41 (1939; från Blek.).
c) (†) stenblock (i naturen); skärva (se SKÄRVA, sbst.1 1). (Sv.) Skärff .. (lat.) Testa. Helsingius Ee 3 a (1587). Lindfors (1824; om skärva). De stora stenblocken eller ”skärfven”, som allestädes omgåfvo sjöbrädden. BotN 1844, s. 167.
Ssgr (i allm. till 1; jfr skärva, sbst.1 ssgr): SKÄRV-BYGD. (numera bl. tillf.) bygd som kännetecknas av skärvmark. VexiöT 1814, nr 98, s. 2. —
-KLÄMMA. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om trångt, inklämt utrymme l. hål mellan l. bland stenar på skärvmark. På (s. k. svedjor, där ingen skog ännu hunnit växa,) skall planteras tallskog, oafsedt om sådan kan växa eller ej. Då .. (Harasjömåla) kronopark inköptes, såddes tallfrö, hvilket tillgick så, att en person hackade hålor i skärfklämmorna. Små barn gingo vanligen bakefter för att sätta frö i hålorna. SDS 1907, nr 227, s. 3. —
Avledn.: SKÄRVA, v., SKÄRVIG, se d. o. —
SKÄRVING, m. l. r. (†) till 2 b, = inskärs-säl; jfr skärv-själ. Nilsson Fauna 1: 366 (1820; från Blek.). Skärfwing. En Skäl-art. Wistas, likasom Wikareskälen, ofta wid hafsstränderna och skärgårdarne. Är ansedd at wara den minsta af de här kring kusterna wistande skälarter. Leijonflycht (1827). Holmgren Däggdj. 215 (1865; från Blek.).
Spoiler title
Spoiler content