SLABBA slab3a2, v.3 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. slabba, gå o. trampa i ngt vått, stulta, med möda ta sig fram, halka m. m.; sannol. etymologiskt identiskt med SLABBA, v.1]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) glida, slinta, halka; äv. tr.: låta (ngt) glida osv. Björkegren (1786; under riper; tr.). Lundell (1893).
2) [instrumentets rörelse är slintande l. glidande] (†) skrapa l. skava (ngt) med ett instrument (skavjärn l. dyl.). Möller (1790; angivet ss. använt av stenhuggare). Weste FörslSAOB (c. 1815; angivet ss. sjöterm). Heinrich (1828; angivet ss. använt av stenhuggare).
