SLAFA sla3fa2, äv. SCHLAFA ʃla3fa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(schlaf- 1900—1934. slaf- 1892 osv.)
Etymologi
[av t. schlafen, av mht. slāfen, av fht. slāfan, motsv. mlt. slāpen (lt. slaapen), mnl. slāpen (holl. slapen), feng. slǣpan (eng. sleep), got. slēpan, med en urspr. bet.: vara slapp, i avljudsförh. till fht. slaff (se SLAPP, lös o. d.). — Jfr SCHLAFDRUNK,SCHLAFROCK,SCHLAFVAGN,SLAF,SLAPKAMMARE, SLIPER, syll, SLÅP-]
(vard.) (ligga o.) sova; äv. i fråga om att ss. bostadslös (t. ex. luffare) tillfälligt (för en natt) sova någonstädes; jfr SLAGGA. Hvar man ska' slafa i natt tro? SocDem. 1892, nr 212, s. 4. Inte tänker man på lakan när man är trött, då slafar man. Holmström Däck 115(1927). Lundkvist FlodHav. 197(1934; om arbetslösa ”på luffen”). Hemma kan man ju inte va för stabben ska slafa å inge kan man göra. Fogelström Vakna 67(1949).
SAOB
