SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1976  
SLAFS slaf4s, sbst.1, om person m.||(ig.), om djur m. l. r., om sak r.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(förr äv. slaffz)
Etymologi
[sv. dial. slafs, person som äter fort l. gör allt fort o. illa m. m.; till SLAFSA, v.; jfr äv. lt. slaps, ohyvlad l. vårdslös person, lång person med slapp hållning]
1) (vard.) man (l. kvinna) som (i sitt arbete l. sin livsföring) är slarvig l. oordentlig l. vårdslös; slarver (l. slarva); äv. om slarvigt osv. djur; jfr SLAFSA, sbst. (Pigan får heta) dj (dvs. din) Slarga, lede Slaffz. Warnmark Epigr. I 3 b (1688). Dahlstierna (SVS) 296 (c. 1696; om kvinna). Ahléen IdyllPast. 58 (1935; om fjäril). Slafs .. (dvs.) slarver. IllSvOrdb. (1955).
2) (i fackspr.) elliptiskt för: slafspensel. TNCPubl. 42: 93 (1969).
Spoiler title
Spoiler content