SLAGDJÄKNE, m.; best. -en; pl. -ar (Dalin Arg.).
Etymologi
[förra ssgsleden är möjl. SLAG, sbst.1 (med tanke på att djäknar tillrättavisades med slag), l. en ombildning (under anslutning till SLAG, sbst.1) av ett sla(d)-, ssgsform till sv. dial. (Finl.) slada, driva l. flacka omkring (se SLADDA, v.1); jfr med avs. på bet. sv. dial. (Finl.) sladamaja, slarvaktig, dagdrivande kvinna; senare ssgsleden är DJÄKNE. — Jfr SLAGDÄNGA, sbst.2]
(†) nedsättande benämning på (slarvig) djäkne (se d. o. 2); äv. bildl., om löjlig o. efterapande lärjunde. Diäkn .. är Scholæ Pilt, Gymnasist; etc. En Wårdslöser .. nämnes Slagdiäkne. Broman Glys. 2: 108 (c. 1730). Sannerligen, mina redelige Landzmän, om I willen alla som jag, sku wi afskudda osz de namnen af utlänningars Copier, Apor och slagdieknar. Dalin Arg. 2: nr 48, s. 2 (1734). En Slagdjäkne, hwaraf inom tre år kan bli en Doctor. Dens. Vitt. 3: 260 (1738).
