SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1976  
SLANK slaŋ4k, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(schlank 1842. slank 1747 osv.)
Etymologi
[sv. dial. slank; jfr d. slank, nor. dial. slakk, mlt. slank (lt. slank), mht. slanc (t. schlank); i avljudsförh. till SLINKA, v.; ordet är i sv. sannol. delvis lånat från d. l. t., i d. sannol. delvis lånat från t. — Jfr SLANKA, v.2]
1) slak l. slapp l. slankig; dels i uttr. slank ärenpris, om växten Veronica scutellata Lin. (som har slaka, nedhängande skott), dyveronika (jfr DY-ÄRENPRIS a), dels (o. numera nästan bl.) ss. ssgsförled. Lilja SkånFl. 21 (1870).
2) lång o. smal (i sht förr äv. i utvidgad anv., om skog: som består av långa o. smala träd); numera vanl.: behagfullt l. graciöst lång o. smal (om person ofta liktydigt med: smärt l. finlemmad); äv. i utvidgad anv. (särsk. om livsföring: som medför slank figur). Slank som en vidja. En slank figur. Den slanka linjen, se LINJE 2 b. (Skogvaktaren skall öva uppsikt) på det ingen slank skog ell(er) timmer ämbne komma att skadas. GBonde (1747) hos Trolle-Bonde Hesselby 188. Almqvist Går an 19 (1839; om krigare). Stå de (präntade bokstäverna) icke höga, stolta, smala, schlanka? Dens. TreFr. 1: III (1842). Hela båtfören var ofta, då vi rodde hem, full af fina, pelsmagade gåsfoglar med slanka halsar. Wetterhoff Skog 1: 118 (1883). En älfva med slank flickgestalt och stora trolska ögon. Forsslund Djur 199 (1900). Så slanka som ungmölemmar / jag loggians pelare skar. Österling Fackl. 53 (1913). Maggördlar. .. För yngre herrar, som vilja bevara en slank och elegant figur. SvD(A) 1916, nr 81, s. 9. De långa, slanka benen. Högdahl Fleuron Kattung. 103 (1920). Experter på effektiv, slank livsföring med moroten som bas. DN(B) 1957, nr 350, s. 2. jfr VIDJE-SLANK.
Ssgr (Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till slanka, v.2; jfr äv. de under d. o. anförda ssgrna): (2) SLANK-HALSIG. (numera bl. tillf.) som har slank hals. Ljunggren Est. 2: 138 (1860, 1883; om hjort).
(2) -LEMMAD, p. adj. som har slanka lemmar. Agrell Kam. 23 (1912).
(1) -MÅRA. (†) växten Galium uliginosum Lin. (som har svaga, nedliggande skott), sumpmåra. Lilja SkånFl. 90 (1870).
(2) -RESLIG. (mera tillf.) slank o. reslig. Högberg JesuBr. 1: 104 (1915).
(1) -STARR. bot. benämning på vissa starrarter.
a) växten Carex flacca Schb. (som har hängande honax). Nyman VäxtNatH 2: 417 (1868).
b) (mindre br.) växten Carex tenuiflora Wahlbg (som har spensliga, svaga strån), tågstarr. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 711 (1901). Lyttkens Växtn. 1367 (1913).
Avledn. (till 2): SLANKA, v.1 [jfr d. slanke] göra (figur o. d.) slank; äv. utan obj. (särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.); äv. i den särsk. förb. slanka ned sig10 4 0, göra sig slank, banta ned sig. AP 1954, nr 124, s. 6. En fördelaktigt slankande modell. DN(A) 1963, nr 279, s. 4.
SLANKHET, r. l. f. [jfr d. slankhed, t. schlankheit] egenskapen att vara slank. Levertin 23: 109 (1888).
Ssgr: slankhets-ideal. Laurin Milles 15 (1930).
-tal. [jfr t. schlankheitsgrad] (i fackspr.) inom hållfasthetsläran: tal som anger förhållandet mellan provstavs knäcklängd o. dess tröghetsradie. Elfman ElemHållf. 61 (1933).
SLANKIG, adj.1, l. SLANKOT, adj. (-ig c. 17551847. -ot 1750) (†) (lång o.) smal, tunn. (Haren) Har slanckota men therhos starcka ben, som i alla delar til snält löpande äro beqwäme. Orrelius Diurr. 17: 2 (1750). Meurman (1847).
Avledn.: slankighet, sbst.1, r. l. f. (†) egenskapen att vara smal l. tunn. Lindfors (1824). Meurman (1847).
SLANKNA, v. bli slank. GHT 1949, nr 173 A, s. 6.
SLANKOT, se slankig.
Spoiler title
Spoiler content