publicerad: 1940
LINJE li4nje l. lin4je, förr äv. LINIE, r. l. f.; best. -en; pl. -er; förr äv. LINEA, r. l. f.; best. -an (RARP 2: 99 (1634), Rålamb 4: 106 (1690)) l. -en (RARP 4: 597 (1651), Emanuelsson Polyb. 1: 97 (1833)); pl. -or (Rålamb 4: 106 (1690), KKD 2: 292 (1718)) l. -er (Rålamb 1: 85 (1690), Reuterdahl InlTheol. 68 (1837)); förr äv. LINIA, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(linea 1550—1911. linia 1544—1874. linie 1544—1932. linja 1821. linje 1784 osv. linnia 1703)
Etymologi
[fsv. linia; jfr t. linie, eng. line, fr. ligne; ytterst av lat. linea, eg.: linnetråd, snöre, avledn. av linum (se LIN). Den nutida sv. formen beror på anslutning till t. linie. — Jfr KOLLIMERA, LINA, sbst.2, LINEAL, adj., LINEAMENT, LINEAR, LINEÄR, LINJAL]
A.
1) figur med utsträckning i endast en riktning (längden), streck; utan närmare bestämning oftast om streck med jämförelsevis regelbunden form, i sht rakt streck. — jfr BAS-, BÅG-, CIRKEL-, DIAGONAL-, HORISONTAL-, KROK-, KRUM-, SICKSACK-, SNED-, STRÖM-, TVÄR-, VERTIKAL-, VINKEL-LINJE m. fl.
a) med skriv- l. ritredskap l. instrument l. maskin o. d. åstadkommet (skrivet l. ritat l. tryckt l. inristat o. d.) streck. Rät, rak, krokig, elliptisk, bruten, obruten linje. Draga, uppdraga, rita en linje. AJGothus ThesArithm. 12 (1621). (Från en bestämd punkt) drages en Linia paralelt med Jämnaren in til I. Rosenfeldt Nav. 13 (1693). Ingraverade linjer. Kroon Reprodukt. 16 (1935). — jfr BLIND-, BLYERTS-, HJÄLP-, TUSCH-LINJE m. fl. — särsk.
α) rakt streck för markering av skrivtecknens placering vid skrift. Följa linjen. Nordforss (1805). Papper .. med tryckta linier. SFS 1863, nr 66, s. 39.
γ) om linje som skiljer sifferkolumnen från textkolumnen i en räkenskapsbok o. d.; äv. i utvidgad anv., om sifferkolumn (värdekolumn); numera bl. (bokf.) i uttr. föra o. d. (en post) inom linjen, icke utföra (en post) i värdekolumnen, icke medräkna (en post) i huvudsumman. Belöper Sig altså egendommen Sambt Skulden som här i Linien vthfördt är .. 8013 (daler) 10 1/2. BoupptSthm 29/11 1658. Samma Post (dvs. en viss fordran, blir) här inom linien förd, emedan berättades, det woro man eij wiss uppå, om nogot der af inkommer. Därs. 1/2 1677. Inom linjen skola (i inventarier) angivas .. samtliga borgens- och övriga ansvarsförbindelser för annan (osv.). SFS 1929, s. 197.
δ) (numera föga br.) i fråga om placeringen av en tidningsartikel, följetong o. d.; i uttr. under linjen, ”under strecket”. Rydberg Ath. V (1859; i fråga om en följetong). Östergren (1931).
ε) om streck i teckning, målning o. d.; ofta svårt att skilja från 2. 3SAH 5: 49 (1890). Den oroliga silhuetten (på ett pojkporträtt), vilken har något av rokokons spelande linje. Fatab. 1933, s. 152; jfr 2.
ζ) boktr. o. bokb. i utvidgad anv.: typ för tryckning av linjer. Rudbeckius MemPubl. 23 b (1635). Elge BoktrK 8 (1915).
b) geom. geometrisk storhet med endast en dimension (vid grafisk återgivning representerad av en linje, i bet. a). Rät, krokig linje. Parallella linjer. Swedenborg Reg. 6 (1718). Linea är en längd utan bredd. Strömer Eucl. I. 1: 1 (1744). En linie är gränsen för en yta. Bergroth Geom. 1 (1876).
c) dragen l. bl. tänkt linje (i bet. a, b) l. märke (ss. målat streck, uthuggning, upptrampad gång o. d.) som uppgjorts utefter en dylik linje för angivande av resp. ss. beteckning för en gräns l. ett mål l. sträckningen l. riktningen av ngt l. avståndet l. sträckan mellan två l. flera punkter o. d.; äv. (i sht förr) närmande sig bet.: gräns, rågång, mål. Luth Astr. 4 (1584; om jordens axel). Innan någon delning får verkställas, böra visse Lineer på åkren utstakas för dikningen. PH 6: 4599 (1757). Den (mellan Sverge o. Norge) till 16 alnars bredd uthuggna Linien. Hülphers Dal. 235 (1762). Likaså funnos (för barnen De Geer) på sjön .. bestämda linier, olika för öppet vatten och is, som icke fingo öfverskridas. De Geer Minn. 1: 6 (1892). I de nordligaste delarna af Norrbotten och Lappland, norr om en linje Haparanda-Gällivare-Jockmock-Löfmock. Schück o. Lundahl Lb. 1: 4 (1901). — jfr DEMARKATIONS-, FALL-, GRUND-, GRÄNS-, HÖJD-, KRAFT-, MARSCH-, MERIDIAN-, MIDTEL-, MÅL-, RIKT-, RIKTNINGS-, RÅ-, SIKT-, SKILJE-, SKOTT-, START-, SYFT-, SYN-, VATTEN-LINJE m. fl. — särsk.
β) (numera bl. mera tillf.) övergående i bet.: riktning. Runeberg 4: 256 (1836). Åt alla vindarnes linier. Fahlcrantz 3: 118 (1864). I stället för att lyfta sig i samma linie, vrider (slingerväxt)-stjälken sig för att hålla sig bättre fast rundt om den främmande stammen. GHT 1904, nr 279 B, s. 1.
γ) (numera bl. tillf.) övergående i bet.: väg, bana; sträcka; jfr δ, 9 slutet. (När vägarna rätats) så rättas mijlarne .., så att på hwar mijl räknas 6000 fampner effter lineen. RARP 4: 597 (1651). Säden .. upskärs .. med hand skäror ..; doch hugger skörde-mannen såsom med en lie hela linien framåt. NorrlS 1—6: 47 (c. 1770).
δ) bärgv. i fråga om en metod för kolbrytning varvid brytningen göres utmed en lång sträcka; dels i uttr. brytning på lång linje, dels i ssgn LINJE-BRYTNING, motsatt: ORT-, PELAR-BRYTNING. SvGeolU Ca 6: 283 (1915).
ζ) bildl. Polyfem V. 41: 1 (1812). Huru skulle .. (Napoleon I) kunnat .. tillåta en tvärt igenom nationen efter börd och förmögenhet dragen linea att blifva gräns för politiska rättigheter? Geijer I. 5: 380 (1847). Det är en smal linie som skiljer det sentimentala från det poetiska. Samtiden 1873, s. 734. Verksamheten för Sveriges inre utveckling fortfor (under Kristinas tid) i de linier, som förmyndarregeringen utstakat. SvH 5: 467 (1906); jfr 11 e. En dygdesamhet, som aldrig öfverskrider linjen. Böök StagnelUngd. 26 (1911).
d) i uttr. som beteckna att sträckningen av ett l. flera föremål l. ett föremåls ytterkant l. banan som en kropp i rörelse följer bildar en jämn l. obruten (särsk. rät) l. så l. så beskaffad linje (i bet. a, b) o. d.; äv. (numera bl. mera tillf.) i uttr. i rak o. d. linje med ngt; jfr 3 a. ExInf. 1693, s. 15. När man låter en kropp falla fritt, så sker det alltid i rät linia. De Rogier Euler 1: 187 (1786). Välställde framben äro de, hvilka i lodrätt linia .. utgå från bröstet ned till marken. Ehrengranat HästRör. 14 (1818). Den grekiska profilen på konstverk hade det egna, att pannan fortsattes i rak linia med näsan, utan någon inböjning. Palmblad Fornk. 1: 88 (1843).
e) figur som liknar en linje (i bet. a), streckliknande figur, streck; särsk. om smalt band, strimma, fåra, rand, upphöjning o. d. Bakdelen af Vattu-Bijs Buk delas igenom en Subtil hvijt Linia tvärt öfver uti tvenne olika delar. Triewald Bij 13 (1728). En stor gul, lysande vidd som slutade i en oändlig linie mot ett blått, flammande af gnisterljus. Hallström Than. 42 (1900). — jfr BINDE-, DISK-LINJE m. fl. — särsk.
α) fys. om spektrallinje. Fock 1Fys. 368 (1854). — jfr ATMOSFÄR-, DUBBEL-, EMISSIONS-, SPEKTRAL-LINJE m. fl.
β) hippol. i uttr. vita linjen, i hästhov: den vita, trådsmala strimma (bildad av ett ljusare hornlager) som synes i hovens markyta på gränsen mellan den egentliga sulan o. hovväggen. Billing Hipp. 240 (1836).
γ) [efter nylat. linea alba] (numera föga br.) anat. i uttr. vita linjen, av senvävnad bildat band som ligger i främre bukväggens midt. Dalin FrSvLex. 2: 74 (1843). Wretlind Läk. 3: 44 (1895).
δ) om de streckliknande rynkorna l. fårorna inuti en människas hand. Isogæus Segersk. 962 (c. 1700). Handens hemlighetsfulla linjer. Bergman JoH 9 (1926). — jfr BORD-, LIVS-, MEDEL-, RESTRIKT-, SUNDHETS-, TRIANGEL-LINJE(N).
ε) om streckliknande fåror l. rynkor i ansiktet, särsk. omkring munnen; stundom svårt att skilja från 2. Rydberg Sing. 57 (1857, 1865). (Jag finner hos den drunknade) samma slägtdrag ..: / Linjerna omkring den trötta munnen, / Vecken under mörknadt ögonlock. Tigerschiöld Dikt. 1: 97 (1888).
f) (numera bl. tillf.) i nekande satser, för att beteckna minsta tänkbara del l. kvantitet l. grad (av ngt): (icke) ett dugg, (icke) det ringaste. (Biskopens lärda forskningar hade) vidgat hans tankeverld, utan att inkräkta någon linie af hjertats område. Nicander Minn. 1: 21 (1831). PT 1913, nr 161 A, s. 3.
2) figur som bildas av (l. avser att återgiva) ett föremåls o. d. yttre omkrets l. gränserna för ett föremåls o. d. utsträckning, konturlinje, kontur; äv. (i sht i pl.) övergående i bet.: drag, form(er); vanl. i pl.; jfr 1 a ε, 1 e ε. Vthi ansichtes .. linier är en vnderligh mongfallighet. Schroderus Comenius 244 (1639); möjl. till 1 e ε. Atterbom LÖ 1: 269 (1824). Den hemlighet, som bor / I hvarje linie af ett Göthiskt tempel. Kræmer Diam. 12 (1857). Skonertens linier urskiljdes oredigt bland nattens skuggor. Rydberg Frib. 8 (1877). Landskapets mjuka linier. De Geer Minn. 2: 112 (1892). Norrlandsterrängens stora linjer. SvD(A) 1929, nr 326, s. 15. — jfr FARTYGS-, FASAD-, KONTUR-, KUST-, PROFIL-, STRAND-, STRÖM-, YT-, YTTER-LINJE m. fl. — särsk.
a) i fråga om (konst)föremål, möbler o. d.; ofta (i sht i pl.) övergående i bet.: stil. TT 1899, Byggn. s. 81. Eskilstunamodellerna (av artiklar i rostfritt stål) förete den enkelhet och renhet i linjerna, som eftersträvas av tiden. SvD(A) 1932, nr 99, s. 6.
b) i uttr. den slanka linjen, ss. beteckning för slank kroppsfigur. ”Kazaken”. Det nyaste nya i modeväg, ger figuren den rätta, slanka linjen! SvD(A) 1925, nr 40, s. 11.
c) bildl.; särsk.: framträdande l. karakteristiskt drag, huvuddrag, grunddrag; ofta motsatt: detaljdrag, detalj; ofta (i sht i pl.) övergående i bet.: gestaltning, utformning. Reuterdahl InlTheol. 68 (1837). Jag tror .. att myterna äro äldre än .. (skalderna), och att de endast gifvit dem klarare linier. Rydberg Ath. 131 (1876; uppl. 1859, 1866: bestämdare gestalter). Sådana begrepp, som på grund af sin natur ej medgifva några flytande linier — t. ex. räkneorden. UVTF 26: 111 (1880). (Tegnérs) utvecklingsgång avspeglas i sina allmänna linjer i hans förhållande till myten. Mjöberg Stilstud. 83 (1911). — jfr GRUND-, HUVUD-LINJE. — särsk.
α) i fråga om litterär framställning o. d.; äv. (i sht i pl.) övergående i bet.: stil. FoU 20: LX (1906). Den svenska konsten utmärkes, där den når högst, av en strävan mot stora linjer och lysande, klara färgharmonier. Flodström SvFolk 180 (1918). Hjältinnan når .. (i slutscenen) i några enkla repliker en stor linje. GHT 1924, nr 65, s. 3.
β) närmande sig bet. 11 e. En dilettant utan någon riktig linje i sitt lif. Levertin 10: 149 (1904).
3) (utom i a, b, c numera bl. mera tillf.) rad; led; företrädesvis om rad l. led som går i en rät linje (i bet. 1 d). Rålamb 14: 4 (1690). (Turkarna) falla .. uppå knee i linjor på kyrckio gålfwet, i god ordning effter hwarandra. KKD 3: 238 (1711). En lång linie af vagnar. Rydberg Sing. 35 (1857, 1865). Bergman LBrenn. 226 (1928). — jfr KOLONN-, PLANTERINGS-LINJE. — särsk.
a) (fullt br.) i uttr. i l. på linje l. i linje med ngt, i jämbredd med l. rakt bakom varandra, i rad, resp. i jämnbredd l. i rad med ngt; utan bestämd avgränsning från 1 d. Hvadh angår att flyttia dhen gamble store stallen, ähr best sättia den i linnia medh den lilla ladhan. KKD 7: 52 (1703); jfr 1 d. När jag fick se .. (de tre svärthannarna), voro de alla i linie. Kolthoff DjurL 51 (1899). Starten (vid kapprodd) sker med båtarna stillaliggande på linje. IdrIMar. 1935, s. 86. — särsk. boktr. Dekorativa anfanger å punktsystem som stå på linje. NordBoktrK 1908, s. 225. Stå enstaka bokstäver eller ord icke i rät linje med varandra, anmärkes detta (vid korrekturläsning) med två parallella streck. Elge BoktrK 50 (1915); jfr 1 d.
b) (fullt br.) mil. o. (i bet. α) gymn. om vissa militära (o. inom gymnastiken förekommande) formeringar.
α) mil. o. gymn. formering av i bredd (sida vid sida, tätt intill varandra l. med vissa mellanrum) uppställda personer l. stridsenheter (i ä. tid den vanliga formeringen vid strid, numera företrädesvis brukad ss. uppställningsformering, bl. a. vid gymnastik); ofta konkret; motsatt: kolonn; jfr β. Vara uppställd på linje. Uppställning på linje. (Vår armé är starkt skingrad o. har) eij 3000 uti linierna. Hermelin BrBarck 50 (1703); jfr β. En linea fiendtligt infanterie. KKD 2: 222 (c. 1710). Svenska armén, som marcherat i kolonner, var redan formerad i linie, och anfallet börjades. 1SAH 3: 228 (1790, 1802). Sommerset uppställde sitt folk inom förskansningarne på tre linier. 2SAH 8: 82 (1816). Artilleriet strider uti en efter terrängen lämpad linje, med om möjligt 20 stegs luckor mellan kanonerna. Tingsten o. Hasselrot 65 (1902). SvGymnFBok. 25: 36 (1935). — jfr ARTILLERI-, INFANTERI-, KANON-, UPPSTÄLLNINGS-LINJE m. fl.
β) rad l. sammanhörande följd av förskansningar l. befästningsvärk l. stridsställningar o. d.; stundom övergående i bet.: ställningar, position, front; ofta med anslutning till 1 c (med tanke på sträckningen av dylika befästningsvärk o. d.); i fråga om ä. förh. stundom svårt att skilja från α o. 4. (Ryttarna) hade sina pistoler och halfpiqver, hwarmed the slogo fienden uhr sine linier. Spegel Dagb. 70 (1680). Fienden har (i Viborg) dragit een Linie från Tullhuus udden i Förstaden öfver qvarnbackan in åth artollerie gården. HFinlÖ 132 (1710). Sex mil sydvest om Troyes hade man inom de allierades linier Châtillon. 3SAH 3: 320 (1888). — jfr ANFALLS-, BEFÄSTNINGS-, CERNERINGS-, FRONT-, FÖRSKANSNINGS-, FÖRSVARS-, SKYTTEGRAVS-, STRIDS-LINJE m. fl.
γ) (i fråga om ä. förh.) formering av lägertält o. d. vid kampering. KKD 9: 120 (1704). Weste (1807). — jfr BIVUAK-, LÄGER-LINJE.
δ) i benämningar på vissa truppförband o. dyl. l. sammanfattande om en viss del av ett lands trupper; i fråga om ä. förh. dels (eg.) om de trupper l. vapenslag som voro avsedda för strid i linje (i bet. α), dels allmännare, om trupper som i första hand voro avsedda för aktiv strid (motsatt dels: gardestrupper o. d., dels: landtvärn, landstorm, reservtrupper o. d.), l. om fältmässigt organiserade truppförband; i fråga om nutida sv. förh. dels om sammanfattningen av de till beväringen hörande värnpliktiga som äro uttagna till linjetjänst o. utbildas för deltagande i aktiv strid, motsatt: ersättningsreserv o. värnpliktiga uttagna till handräckningstjänst o. d., dels (i ssgr, mera tillf.) motsatt: landstormstrupper o. d. KrigVAT 1843, s. 230. Beväringsmän af första linien. BtRiksdP 1892, I. 1: nr 2, Bil. s. 57. General Graham fick 4,000 man linie under sitt befäl. IllMilRevy 1898, s. 74.
ε) (utom i β' numera bl. mera tillf.) bildl.; särsk. i fråga om ställningstagande i politisk strid, debatt o. d.: ”sida”. Wallin Rel. 3: 211 (1831). Stenbock och Horn .. uppträdde på hvar sin linea såsom representanter af olika statsåsigter. Crusenstolpe Tess. 4: 147 (1849). Sverige .. stälde sig på motsatt linie mot Ryssland. 2SAH 55: 217 (1878). — särsk.
α') i uttr. i första l. främsta linjen, före allt annat, först o. främst; i första hand. Samtiden 1871, s. 451. (Vid val av teckensystem) måste det önskemålet sättas upp i första linjen: att få en fullt nationell uttalsbeteckning. LoW Förord 3 (1911).
β') (fullt br.) i uttr. över l. (ut)efter hela linjen, för att beteckna att ngt gäller l. har avseende på samtliga berörda personer l. förhållanden o. d.: för alla parters vidkommande, till alla delar, genomgående, i alla avseenden, helt o. hållet, från början till slut. Lundell Rättstafn. 96 (1886). Återval öfver hela linien. VL 1894, nr 28, s. 3. Trävaruexporten (i Finl. år 1930) nedgick i allmänhet över hela linjen. NordT 1931, s. 228.
c) (fullt br.) sjömil. sådan formering i vilken fartygen i en sjöstyrka framgå parallellt med varandra med stävarna i jämbredd; förr äv. allmännare, om varje formering i vilken fartygen i en sjöstyrka voro ordnade på en rak linje (med inbegrepp av kolonn o. flankformering). Flottan är rangerad i linje. Oscar II 5: 2Bil. 89 (i handl. fr. 1712). Sjöart. 1755, art. 152. (Fartyget) Tapperheten .. höll aldrig linien. Liljecrona RiksdKul. 232 (i handl. fr. 1789). — jfr BATALJ-, FRONT-, SLAG-LINJE. — särsk. [jfr t. schiff von der linie, eng. ship of the line, fr. vaisseau de ligne] (†) i uttr. skepp av linjen, linjeskepp. Lind (1749). Oscar II V. 2: 104 (1861, 1892).
d) (numera föga br.) rad av skrift (i en bok, på en skrivsida o. d.), skrivrad, tryckrad; äv.: versrad. Gustaf II Adolf 546 (1630). (Den sjungna sångens) linier voro orimmade, dock ej utan prosodisk regel. Almqvist VargDr 9 (1833). Cavallin (1876). Med ett par linjer anger .. (La Fontaine) situationen. Sylwan (o. Bing) 1: 333 (1910). — jfr VERS-LINJE.
4) [sannol. med tanke på löpgravens längdsträckning; jfr 3 b β] (förr) mil. löpgrav, anfallsgrav, approsch; svårt att skilja från 3 b β. (Då ryssarna hade) kastat upp een liten linie om natten och den besatt med spanska ryttare. KKD 5: 270 (1711). KrigVAH 1832, s. 11. — jfr CIRKUMVALLATIONS-, FÖRBINDS-LINJE.
B.
5) ss. längdmått.
a) till det äldre (före metersystemet använda) måttsystemet hörande längdmått utgörande en tolftedel av en värktum (värklinje) l. en tiondedel av en decimaltum (decimallinje); i Sv. numera bl. brukat ss. mått på lampglas o. (skrädd.) vissa slag av knappar (särsk. monteringsknappar). Ett tio linjers lampglas. Mollet Lustg. E 2 a (1651; om värklinje). KammCollILandtmät. 1736, s. A 3 a (om decimallinje). — jfr DECIMAL-, VÄRK-LINJE. — särsk. i utvidgad anv., ss. yt- l. rymdmått; i ssgrna KUBIK- o. KVADRAT-LINJE.
b) skrädd. längdmått utgörande en fyrtiondedel av en engelsk tum, brukat ss. mått på knappar. En 45 à 48 linjers knapp. SDS 1940, nr 93, s. 6.
6) [efter eng. the line, av the equinoctial line, motsv. nylat. linea æquinoctialis] sjöt. i sg. best.: ekvatorn. Under linjen, vid ekvatorn. Passera l. (mera tillf.) gå över linjen. Willman Resa 193 (1667). Jorden .. blir rundare åt Linien och flatare åt Polarna. Swedenborg RebNat. 1: 25 (1719). Linien passerade vi innom 12. dagars förlopp. DeFoë RobCr. 43 (1752). Dessa Liniens svarta barn. Knorring Vänn. 1: 14 (1835; om negrerna). Ramsten o. Stenfelt (1917). — jfr DAGJÄMNINGS-, EKVINOKTIAL-, MEDEL-LINJE(N). — särsk. bildl., i fråga om ålder; dels (numera bl. mera tillf.) eg., i uttr. passera linjen, fylla femtio år, dels (numera föga br.) i uttr. ha(va) passerat linjen, företrädesvis om kvinna: ha lämnat sin ungdom bakom sig o. d. Ahlman (1872). Josefine .. hade längesedan passerat linjen. Ramsay Barnaår 4: 68 (1905). (N. N.) passerar linjen och tar middagshöjden med största ro. DN 25/2 1940, Söndagsbil. s. 1.
7) [sannol., åtminstone delvis, efter de linjer som vid uppgörande av en stamtavla användas för att illustrera en släkts förgrening] i fråga om släktskapsförhållanden.
a) släktgren, gren (se GREN, sbst.1 4 b). G1R 21: 392 (1550). Manliga linien af Vasa huset. Gustaf III 1: 51 (1786). Går den förstfödde Sonens linea på manssidan ut (så osv.). SuccOrdn. 1809, § 1. KKD 8: 191 (1913). — jfr ARVS-, BLODS-, HUVUD-, KVINNO-, MANS-, SIDO-, SLÄKT-LINJE.
b) (†; se dock slutet) släktskapsförhållande, art l. grad av släktskap, släktskap; av släktskap beroende ordning l. följd; släktskapsföljd. RA I. 1: 381 (1544). (Ingen får äkta sin) fränka eller swägerska närmare, än at the antingen både äro uthi then fierde ledh, och lijka stigande linea, eller (osv.). KOF II. 2: 133 (c. 1655). — särsk. (numera mindre br.) om släktskap mellan två personer av vilka den ene är en (närmare l. fjärmare) avkomling av den andre; i uttr. i (rätt, förr äv. rät l. rak) nedstigande l. uppstigande l. upp- och nedstigande linje o. d., i (rätt) nedstigande l. uppstigande osv. led. (K. XI:s) förfäder vthi vpstijgande linien på Swärdzsijdan. Schück VittA 3: 26 (i handl. fr. 1680). I rätt nedstigande linea. Nohrborg 5 (c. 1765). Alla Husgaflar (dvs. personer av släkten Husgafvel) i rak nedstigande linea ha varit .. rättfärdiga ända till oböjlighet (osv.). Bremer Grann. 2: 154 (1837). Strindberg RödaR 19 (1879). Östergren (1931).
c) biol. i fråga om genetiska experiment o. växtförädling: grupp av till härstamningen enhetliga, homozygota individer av en växtart; särsk. i uttr. ren linje. Larsson Johannsen Ärftl. 46 (1918). — jfr FÖRÄLDRA-LINJE.
8) avdelning av (högre) skola (omfattande ett antal klasser i följd) vari undervisning meddelas enligt en viss, enhetlig plan som med avseende på ämnesval, antal läroår o. d. skiljer sig från annan, parallell avdelning i samma skola l. tillhörande samma skolform. Nyspråklig linje. Geijer I. 4: 273 (1829). Gymnasiet, som är .. delat på två linjer, realgymnasium och latingymnasium. Flodström SvFolk 172 (1918). — jfr BILDNINGS-, HUSDJURS-, LATIN-, LYCEI-, REAL-, SPRÅK-LINJE m. fl.
9) kommunikationsförbindelse mellan två (l. flera) platser, kommunikationsled; äv. i utvidgad anv., om företag o. d. som upprätthåller dylik förbindelse. Samtiden 1872, s. 416 (om järnvägslinje). Lantbrevbäring, som för närvarande finnes anordnad på mer än 2,500 linjer. SvPostv. 20 (1924). Passagerarfartyg, som trafikera linjen Åbo-Stockholm. Lang FinlSjör. 309 (1932). — jfr BUSS-, FLYG-, JÄRNVÄGS-, KOMMUNIKATIONS-, OMNIBUS-, POST-, SAMFÄRDS-, TELEFON-, TELEGRAF-, TRAFIK-, ÅNGBÅTS-LINJE m. fl. — särsk. konkret, om trafikleden, t. ex. om järnväg (banan l. spåret), spårväg(sspår), (sträckan av en) telefon-, telegraf- l. kraftledning (jfr 1 c γ); äv. (i sht i ssgr) om bandel l. viss del av telefon- l. telegrafnät o. d. med inbegrepp av lokala stationer o. d., äv. närmande sig bet.: (lokalt) distrikt (särsk. motsatt: centralt förvaltningsorgan, värkstäder o. d.). Fel på linjen, särsk. i fråga om telefonlinje. Göra linjen klar (järnv.). OrdJernvVesterg. 20 (1851). Liniernas framdragande mellan (telegraf)-stationerna. Nyström Telegr. 53 (1869). Bergman är visst lokförare och väl ute på linjen. SvD(B) 1927, nr 191, s. 4.
10) fäkt. i fråga om fäktning; eg.: den mot motståndarens bröst riktade linje som bildas av en fäktares främre axel, sträckta arm o. vapen; vanl. om anfallsytans olika fält med hänsyn till deras läge i förhållande till den vapenförandes hand i gardställning. Höga, låga, högra l. yttre, vänstra l. inre linjen, det fält som är beläget över resp. under l. till höger l. vänster om den vapenförandes hand. Balck Idr. 3: 415 (1888). Hellsten Florettf. 35 (1922).
C.
11) i vissa bildl. anv., väsentligen med anslutning till 1 o. 3 (jfr 1 c ζ, 2 c, 3 b ε, 6 slutet).
a) [jfr ä. eng. draw in a l. one line] (†) i uttr. draga uti en linje, vara ense, ”dra åt samma håll”. Rothovius Äropr. E 4 a (1633).
b) i sådana uttr. som stå l. ligga l. vara l. befinna sig resp. ställa l. sätta ngn l. ngt på samma linje som (förr äv. med) l. i linje med ngn l. ngt o. d., vara i nivå l. i jämbredd l. i klass med ngn l. ngt, i ett l. annat avseende vara likställd med l. ha samma ställning som ngn l. ngt, resp. jämställa ngn l. ngt (i ett l. annat avseende) med ngn l. ngt o. d. SvLittFT 1837, sp. 172. Vi kunna nu säga oss stå på samma linea (i fråga om allmän kultur) som de flesta andra nationer. Klockhoff ESkr. 150 (1866). (De nordfranska städernas) innevånare ställdes af sina feodalherrar på alldeles samma linie som coloner (dvs. bönder) och trälar. Rydberg KultFörel. 5: 325 (1887). (”Rosengiftet”) ligger icke i samma linje som de andra (novellerna i samlingen ”Purpur” av Hallström). Böök SvStud. 346 (1913). Allt, som är barmhärtigt gott och rättskaffens, ligger på ett sätt på samma linje som kristendomen. SvTeolKv. 1936, s. 227.
c) (numera bl. tillf.) i uttr. en linje över l. nedanför, på högre resp. lägre plan, ett ”trappsteg” högre resp. lägre. Sturzen-Becker 1: 162 (1861). Den kungliga Vasaätten hade med ens ryckt upp en linie öfver dess forna jämlikar inom den svenska adeln. SvH 3: 213 (1903).
d) om ett händelseförlopp l. en utvecklingsgång l. en serie av företeelser o. d., tänkt ss. en enhetlig, fortlöpande linje l. kurva. Estlander KonstH 166 (1867). Följderna gå här i världen aldrig blott i en enda logisk linea. Quennerstedt StrSkr. 2: 212 (1896, 1919). Det mest glädjande är att .. (författarens) utveckling visar en stadigt stigande linje. OoB 1936, s. 545. — jfr TANKEUTVECKLINGS-LINJE. — särsk.
α) [jfr löpa linan ut] (mera tillf.) i uttr. löpa linjen ut. Nordensvan KonstH 95 (1899). Tanken löpte linjen ut. Söderhjelm Brytn. 296 (1901).
β) mus. om melodi l. melodistämma. För kontrapunkten är linjen utgångspunkt, medel och mål. SvTMusF 1919, s. 76.
e) om kurs l. väg l. metod l. tillvägagångssätt som ngn väljer för att uppnå ett visst mål; övergående i bet.: plan för lösande av en uppgift o. d., handlingsprogram, princip; stundom med anslutning till 2 c (β). Kräva klara linjer. SvTidskr. 1871, s. 319. Carl XII:s egna politiska linjer voro alltid .. klara och vidt räckande. KKD 4: 251 (1908). Konspiratör till sin natur var .. (Sun Yat-Sen) snart inne på den revolutionära linjen. Essén Eur. 107 (1926). (Herr N. N.) försäkrade, att socialisterna nog vilja hjälpa bönderna — men inte på regeringens linje. SvD(A) 1930, nr 117, s. 3. Beträffande särskilda åtgärder för ökande av persontrafiken (på tåg) i konkurrensen med bussarna har man .. tänkt gå fram på tre olika linjer. DN(A) 1932, nr 100, s. 1.
Ssgr: A (†): LINEEN-SKEPP, se B.
-ARBETE~020, äv. ~200. särsk. (i fackspr.) till 9 slutet: arbete med anläggning, reparation o. tillsyn av linjer, ledningar o. d. (särsk. telefon-, telegraf- o. kraftledningar). TT 1902, V. s. 43. —
(9 slutet) -AVBROTT~20 l. ~02. (i fackspr.) avbrott på linje (särsk. telefon-, telegraf- l. kraftledning). TT 1898, M. s. 76. —
(9 slutet) -AVSKILJARE~0200, r. l. m. el.-tekn. visst slags elektrisk strömbrytare för användning på högspänningsledningar, frånskiljare. 2NF (1912). —
(1 c) -AVVÄGNING~020. landtmät. avvägning l. höjdmätning som avser att åstadkomma en bild av höjdförhållandena längs en viss sträcka l. linje; motsatt: ytavvägning. NF 1: 237 (1875). —
-BATTERI.
1) (företrädesvis i fråga om ä. förh.) mil. till 3 b δ; jfr -KOMPANI. YttrGrundHärordn. 1874, s. 54.
2) [jfr t. linienbatterie] telegr. till 9 slutet: batteri som avger den för telegrafering nödvändiga strömmen till en telegrafledning. Fock 1Fys. 623 (1855). —
-BEFÄL. koll., om personer; särsk. telegr. o. järnv. till 9 slutet; om befälet för en viss del av järnvägs- l. telegrafnätet jämte dithörande stationer. SFS 1838, nr 52, s. 10. Därs. 1928, s. 503. —
(1 e) -BLIXT. [jfr t. linienblitz] (i fackspr.) blixt som går i en oregelbundet krökt linje, lineär blixt; motsatt: yt-, klotblixt. Moll Fys. 3: 40 (1899). —
(9 slutet) -BYRÅ. byrå inom telegrafvärket för handläggning (huvudsakligen) av ärenden rörande anläggning o. underhåll av värkets ledningar o. stationer. BtRiksdP 1894, 7Hufvudtit. s. 26. —
(1 a) -DIAGRAM. (i fackspr.) diagram som medelst linjer av olika längd återger de storheter som grafiskt skola återgivas; motsatt: ytdiagram. NF 5: 1432 (1882). —
(9 slutet) -DIREKTÖR. inom telegrafvärket: chef för värkets anläggnings- o. underhållsarbeten inom ett visst distrikt (linjedistrikt). BtRiksdP 1902, 6Hufvudtit. s. 153. —
(6) -DOP. [jfr t. linientaufe] sjöt. ceremoni som företages, när ett fartyg ”passerar linjen”, varvid personer som icke tidigare ”passerat linjen” underkastas skämtsam behandling (intvålning, neddoppning i en bassäng o. d.), hönsning. UB 7: 488 (1875). Hornborg Segelsjöf. 373 (1923). —
(3 b δ) -DRAGONREGEMENTE~010020. (förr) mil. Skånska Linje-Drag(on) Reg(ementet). Hofcal. 1804, s. 40. 1802 erhöll .. (Västgöta rytteriregemente) namnet Västgöta linjedragonregemente, hvilket 1806 ändrades till Västgöta dragonregemente. Planting-Gyllenbåga VästgReg. 161 (1904). —
(1 c, 3 b α) -ELD. [jfr t. linienfeuer] (†) mil. eld (se d. o. 9 b) med spridning bl. i sidled; dels om artillerield, motsatt: djupeld, dels om eldgivning utförd samtidigt av infanteri i linjeformering, salva. KrigVAT 1853, s. 577. EldhandvFältartill. 1887, s. 75. —
(3 b δ) -ERSÄTTARE~0200. mil. om de värnpliktiga som stå ss. reserv för de till linjetjänst uttagna. SFS 1925, s. 1175. —
(1 a ε) -ETSNING. konst. etsning utförd i linjemaner; motsatt: tonetsning, akvatint. 2UB 10: 293 (1907). —
(3 b α) -EXERCIS. (†) mil. exercis av trupp i linjeformering. KrigsmSH 1798, s. 139. IllMilRevy 1901, s. 355. —
(9) -FART. sjöt. o. flygv. sjö- l. flygfart i linjetrafik. TSjöv. 1905, s. 196. Flygplan, som går i linjefart. SFS 1928, s. 134. —
-FARTYG~20 l. ~02.
1) (förr) sjömil. till 3 c: linjeskepp (stundom med inbegrepp av större fregatter). Lavén Sjöv. 33 (1853).
2) sjöt. till 9: fartyg som går i linjefart. FWScholander (1878) i Jolin 227 (skämts., om liten båt). —
(2) -FAST, adj. (i vitter stil) som har fasta linjer l. konturer; äv. bildl. Hallström ItBr. 56 (1901). Den vackra och plastiskt linjefasta dikten. 3SAH 25: 87 (1912). —
(3 b α, c) -FORMERING. mil. o. sjömil. formering i l. till linje. KrigT 1797, s. 12. IllMilRevy 1899, s. 99. —
(1) -FORMIG. —
-FÖRING.
1) konst. till 1 a ε, 2: uppdragande l. tecknande av ett konstvärks o. d. linjer l. konturer; vanl.: (stil utmärkt av visst) sätt att uppdraga ett konstvärks linjer o. d.; äv. bildl. Upmark Lübke 642 (1872). MeddSlöjdF 1886, s. 96. En enkel linieföring. NF 20: 222 (1896). SvTeolKv. 1933, s. 12 (bildl.).
2) [jfr t. linienführung] (i fackspr.) till 1 c: utstakande av en väg o. d.; närmande sig bet.: figur som en väglinje beskriver. TT 1901, V. s. 85.
3) mus. till 11 d β: (sätt för) utformande l. gestaltande l. utförande av melodilinjen l. melodilinjerna (stämman resp. stämmorna) i ett polyfont musikvärk; jfr MELODI-, STÄM-FÖRING. 2NF 19: 965 (1913). SvD(A) 1931, nr 161, s. 9. —
(9 slutet) -FÖRMAN~20, äv. ~02. inom telegrafvärket: förman för linjearbetare. LD 1904, nr 108, s. 2. —
(3 b α) -GYMNASTIK. (numera knappast br.) gymn. fristående gymnastik. LGBranting 2: 178 (1839). GHT 1896, nr 131, s. 2. —
(1 a ζ) -HYVEL. tekn. använd inom stilgjuteriet för avhyvling av linje till viss tjocklek. Nordin Boktr. 71 (1881). —
(3 b δ) -INFANTERI. [jfr t. linieninfanterie] (företrädesvis i fråga om ä. förh.) mil. KrigVAH 1808, s. 1. Med linie-infanteri menas stundom det som står på 3 led, .. stundom också, och nu för tiden oftast, med linie-infanteri det som företrädesvis användes till sluten strid. Hazelius Förel. 7 (1839). Soldaterna, så väl till garde- som linieinfanteriet. KrigVAT 1843, s. 297. —
(9 slutet) -INGENJÖR. anställd (inom telegrafvärket) för ledning av o. uppsikt över anläggnings- o. reparationsarbeten o. d. inom ngt område; motsatt: byrå-, värkstadsingenjör. BtRiksdP 1871, I. 1: nr 1, Bil. 6, s. 27. —
(3 b δ) -KAVALLERI. [jfr t. linienkavallerie] (företrädesvis i fråga om ä. förh.) mil. KrigVAT 1843, s. 236. —
(9) -KOMMENDANT. (i fråga om ä. förh.) mil. högste befälhavare för en etapplinje. Tingsten AnvTakt. 21 (1887). SFS 1916, s. 795. —
(3 b δ) -KOMPANI. (företrädesvis i fråga om ä. förh.) mil. kompani i mobiliserat förband, fältkompani; äv.: kompani hörande till linjetrupperna. YttrGrundHärordn. 1874, s. 57. —
(1 e) -LAV. (†) bot. laven Xylographa parallela (Ach.) Fr., som bl. a. utmärkes av streckformiga, parallella apothecier. Acharius Lich. 24 (1798). —
(1) -LIK, adj. (numera bl. mera tillf.) linjeformig, streckliknande. PH 6: 4410 (1756). De linielika ögonbrynen. Benedictsson Peng. 284 (1885). särsk. (†) = LINEÄR 3 b. Linné Gothl. 285 (1745). —
(1 c) -MAN ~man2. [jfr t. linienmann] idrott. vid bollspel (särsk. fotboll): biträde åt domaren med huvudsaklig uppgift att avgöra, när bollen överskridit spelplanens gränslinjer. NTIdr. 1902, Julnr s. 35. —
(1 a ε) -MANER. [jfr t. linienmanier] konst. sätt l. metod att framställa konstvärk (särsk. etsning, kopparstick, träsnitt o. d.) med begagnande av tecknade linjer. UB 1: 633 1873). Träsnitt i linjemanér. Kroon Reprodukt. 14 (1935). —
(2) -MJUK. (i vitter stil) som har mjuka linjer l. konturer. Kuylenstierna-Wenster Ber. 55 (1898). —
(9 slutet) -MONTÖR. anställd för monteringsarbete vid (kraft)ledningar o. d. SvD(A) 1931, nr 268, s. 21. —
(1 c ε) -MÅTT. [jfr t. linienmass] (numera bl. tillf.) längdmått. Stiernhielm Parn. 1: 7 (1651, 1668). TySvOrdb. 1476 (1932). —
(9 slutet) -MÄSTARE. vid telegrafvärket l. kraftvärk: tjänsteman i underbefälsställning, anställd för tillsyn av linjearbete o. d. SFS 1907, nr 134, s. 13. —
-NÄT.
2) [jfr t. liniennetz] till 9: nät l. system av kommunikationslinjer l. ledningar. 2NF 3: 1485 (1905). —
(3 b δ) -OFFICER l. -OFFICERARE. [jfr t. linienoffizier] (företrädesvis i fråga om ä. förh.) mil. officer med tjänstgöring i linjen l. vid linjetrupper; i fråga om nutida sv. förh. motsatt: landstormsofficer. KrigVAH 1824, s. 52. Läro-Anstalten för Linie-Officerare (i Sthm). SvT 1852, nr 172, s. 1. Linie- och landvärns-officerare. FörslHärordn. 8/12 1876, s. 9. —
(1 c) -ORIENTERING. (mindre br.) idrott. orienteringstävling varvid den tävlande har att följa en viss, på kartan utmärkt väg vid vilken hemliga kontroller äro lagda, orienteringslöpning. IdrIMar. 1935, s. 158. —
(9 slutet) -PERSONAL. telegr. o. järnv. personal med tjänstgöring ute på linjen; motsatt: personal i byrå- o. värkstadstjänst. GHT 1896, nr 70 B, s. 1 (vid järnväg). —
(1) -PERSPEKTIV. [jfr t. linienperspektive] i sht konst. linearperspektiv. Wikforss 2: 74 (1804). Munthe IslamK 287 (1929). —
(1 a) -RASTER. tekn. raster försett med parallella opaka linjer med transparenta mellanrum. NoK 20: 104 (1923). —
(3 b δ) -REGEMENTE. [jfr t. linienregiment] (företrädesvis i fråga om ä. förh.) mil. regemente hörande till linjetrupperna; regemente i mobiliserat förband, fältregemente; i fråga om nutida sv. förh. motsatt: landstormsförband o. d. Weste (1807). Regementerna till fot äro 26, hvarutaf 21 Linie-Regementen, 2 Grenadier-Corpser och 3 Fältjägare-Regementen. Hazelius Förel. 8 (1839). KrigVAH 1843, s. 2 (motsatt: gardesregemente). IllMilRevy 1898, s. 118 (motsatt: förband av landtvärnstrupper). —
(1 a ε, 2) -REN, adj. (i vitter stil) som har rena linjer l. konturer. En plastiskt lugn och linieren komposition. Nordensvan SvK 211 (1892). Det linjerena landskapet. Åkerhielm FrämNamn 71 (1902). —
(2) -RITNING. särsk. skeppsb. konstruktionsritning som återger fartygskroppens form i projektion. Nilsson Skeppsb. 36 (1932). —
(3 b α) -RÄTTNING. (†) mil. o. gymn. rättning i linje. ReglFältartillEx. 1833, s. 25. KrigVAH 1842, s. 128. —
(1 c, 3 b α) -SALVA, r. l. f. [jfr t. liniensalve] (†) mil. avgiven av truppavdelning i linjeformering; jfr -ELD. KrigVAT 1854, s. 106. KrigVAH 1888, s. 69. —
(9 slutet) -SEKTION. särsk. inom telegrafvärket: underavdelning av linjedistrikt. 2NF 28: 759 (1918). —
(2) -SKAPP, adj. (i vitter stil) som har skarp(a) kontur(er); äv. bildl. Vetterlund DagStund. 19 (1896; bildl.). —
(3 c) -SKEPP. (lineen- 1789. linje- 1770 osv.) [jfr t. linienschiff, eng. ship of the line, fr. vaisseau de ligne] (förr) sjömil. benämning på de större (tremastade o. med minst två batterier försedda) krigsskeppen (som bildade huvudstyrkan i krigsflottan o. vid drabbning stredo i linjen); jfr RANG-, REGAL-SKEPP. Chapman PVetA 1770, s. 11. Flottan består af linieskepp, fregatter och korvetter. Spak HbFältartill. 8 (1873). Linjeskepp, i nutidens flottor ersatta med slagskepp. UFlott. 2: 9 (1904). —
(9 slutet) -SKIVA, r. l. f. telef. o. telegr. kontaktskiva hörande till viss ledning l. linje. Nyström Telegr. 38 (1869). —
(3 b δ) -SKVADRON. (företrädesvis i fråga om ä. förh.) mil. jfr -KOMPANI. BtRiksdP 1869, I. 1: nr 11, UnderdAnf. 1, s. 172 (1868). —
(1 a ε, 2) -SKÖN, adj. (i vitter stil) som har sköna linjer l. konturer. Nordensvan SvK 201 (1892). —
(3 b δ) -SOLDAT. [jfr t. liniensoldat, eng. line-soldier] (företrädesvis i fråga om ä. förh.) mil. SC 2: 408 (1822). Preussiska liniesoldater och landvärnsmän. Nordensvan Mainfältt. 21 (1894). —
(1 e α) -SPEKTRUM. [jfr t. linienspektrum] fys. diskontinuerligt spektrum bestående av enstaka, isolerade linjer; närmast motsatt: bandspektrum. HeimdFolkskr. 51: 10 (1898). —
(1 a ε, 2) -SPEL. [jfr FÄRG-SPEL 1] (i vitter stil) om linje(r) i ett konstvärk l. kontur(er) av ett föremål o. d., uppfattad(e) ss. en lekliknande rörelse; spel av linjer; stundom närmande sig bet.: lekfullt, graciöst linjemönster. NF 1: 934 (1876). (Rokokons) graciösa .. linjespel. Hahr ArkitH 455 (1902). Landskapsbildens .. skönhet, höjdernas linjespel, markens fägring. SvD(A) 1931, nr 77, s. 7. —
(3 b α) -SVÄNGNING. (†) mil. svängning (”direktionsförändring”) utförd av trupp i linjeformering. KKD 10: 56 (1707). Nordberg C12 1: 851 (1740). —
(1) -SYSTEM. [jfr t. liniensystem] system av linjer. Schulthess (1885). särsk. mus. till 1 a β; i fråga om notskrift: system av (till antalet numera 5) parallella räta linjer (med jämna mellanrum) för markering av nottecknens placering. Broocman TyUnd. 1: 30 (1807). —
(1 c) -TAXERING. i sht skogsv. approximativ beräkning av vissa förhållanden inom ett givet område (särsk. en trakts skogstillgång) med ledning av undersökning utmed linjer jämnt fördelade över undersökningsområdet. 1NJA 1909, s. 527. —
-TJÄNST.
1) mil. till 3 b δ; särsk. i fråga om nutida sv. förh.: aktiv militär tjänst, (militärtjänst avseende utbildning för) tjänst i fälttruppförband; motsatt: depåtjänst. KrigVAT 1844, s. 331. Inskrivna värnpliktiga .. uttagas till linjetjänst eller till ersättningsreserven. SFS 1925, s. 1160.
2) i sht järnv. till 9 slutet: tjänstgöring ute på linjen; motsatt: byråtjänst o. värkstadstjänst. BetJernv. 1895, II. 1: 285. Maskiningenjör i linjetjänst. SvStatskal. 1940, Bih. s. 411 (vid järnväg). —
(9) -TRAFIK. trafik som går vissa bestämda turer l. på vissa bestämda linjer; jfr -FART, -SJÖFART. VFl. 1912, s. 89. —
(3 b δ) -TRUPP. [jfr t. linientruppen, pl.] (företrädesvis i fråga om ä. förh.) mil. vanl. i pl. PT 1791, nr 25, s. 3. Linietropparne täfla med Gardes Regementerna. VexiöBl. 1828, nr 22, s. 2. Hären består på fredsfot af linietrupper och landstorm. BetLandtförsv. 1882, 1: 1. —
(9 slutet) -TÅNG; pl. -tänger. tekn. för böjning o. avklippning av tråd till elektrisk ledning. 2UB 3: 210 (1897). —
(3) -VIS, adv. (numera bl. mera tillf.) i linje; varje linje l. rad tagen för sig, radvis. Lefrén Förel. 2: 192 (1817; till 3 b α). Folkdans. 48 (1923). —
(9 slutet) -VÄLJARE, r. l. m. telef. i fråga om en grupp telefoner hörande till samma abonnent (belägna inom samma etablissemang): växelanordning varigm en av telefonerna direkt (utan förmedling av centralstation) kan anslutas till vilken som helst av de övriga inom gruppen. BtRiksdP 1904, I. 1: nr 69, Bil. s. 11. —
(1 a ε, 2) -VÄRKAN. i sht konst. värkan l. effekt av linjer i ett konstvärk l. konturer av ett föremål o. d. Nordensvan SvK 579 (1892). —
(9 slutet) -VÄXEL. [jfr t. linienwechsel] telef. o. telegr. telefon- l. telegrafväxel för åstadkommande av förbindelse mellan olika linjer. Nyström Telegr. 44 (1869). —
Avledn.: -LINIG. l. -LINJIG, adj. ss. senare ssgsled: som bildar l. består av en l. flera så l. så beskaffade linjer; som består av så l. så många linjer.
LINJERA, se d. o.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content