publicerad: 1977
SLEKE sle3ke2, sbst.1, förr äv. SLÄKE, sbst.1, n. (Düben Boileau Sat. 77 (1722) osv.), äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) r. l. m. (Möller 3: 1295 (1790: Saltsleke), Fatab. 1945, s. 66); best. -et resp. -en; pl. -en; äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SLEKA sle3ka2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(slek- (-ee-) i ssg 1683 (: sleekskohlar, pl.) osv. sleka 1690 (ss. obj.), c. 1755 (ss. uppslagsord) osv. sleke 1712 osv. slekja 1762 (: slekjor, pl.). slekje (-ee-, -ie) c. 1635—1718. släke c. 1730)
Etymologi
1) motsv. SLEKA, v. I 1, 3, om föremål l. ämne avsett att slicka l. suga på; numera nästan bl. (i sht i fackspr.) om ngt saltsmakande som ges till djur (i sht får o. nötkreatur) att slicka på för att avhjälpa saltbrist l. tillfredsställa deras saltbehov, särsk. dels om saltsten (se d. o. 2 slutet) utlagd i (betes)mark l. placerad i stall o. d., dels (i sht om ä. förh.) om (en deg l. massa bestående av) en ss. stärkande medel l. läkemedel använd blandning av salthaltigt avfall l. av salt o. ett l. flera andra ämnen (t. ex. bark, lera, malört, enbär, trätjära), framlagd i tråg l. ho o. d. Schroderus Dict. 42 (c. 1635). Uti hushållet kan man samla saltlaka, Sill och Strömmings hufwud, och salt kiöttsåd, som alt kan slås uti et tråg eller hoo, til sleke för Fåren, både winter och sommar. Alströmer Får. 35 (1727). Det bästa botmedel för Får är Sleke, som giöres af salt, Salvia, Rosenmarin, Osterlung, Entian, Alandtrot (m. m.). Celsius HushAlm. 1741, s. 28. Boskapen måste .. fägnas med sleke; ty saltet behåller honom wid god trefnad och ökar mjölken. Bruno Gumm. 163 (1762). Saltstenar til sleke för Får. GT 1787, nr 27, s. 4. Namnet napp användes ibland äfven på föremål .. afsedda .. att suga på för att sysselsätta oroliga spädbarn ... Bäst är, om dylika ”sleken” kunna undvikas. 2NF 19: 456 (1913). Rosendahl Lojäg. 38 (1956). — jfr SALT-SLEKE. — särsk. om sleke avsett för vilda djur (i sht hjortdjur o. hare). Sleke af Salt, med ler och sand blandat, hade diurwachtaren här och där satt uti 4kantige lådor eller hålckar, at Kron och Dof hjortarna, som här woro, måtte gå hit och slekia saltet. Linné Gothl. 337 (1745). Svederus Jagt 277 (1831; avsett för hjortdjur o. harar). NFSportlex. (1946).
2) (†) motsv. SLEKA, v. I 3, om ngt som man förtär gm att slicka (se SLICKA, v. I 1); äv. allmännare, om ngt sött som är avsett att förtäras, sötsak. Sleke kallas allahanda sött, som är tilredt med socker, eller ellies insyltat. Spegel 444 (1712). (Sv.) Slekor .. (lat.) edulia lingenda. Lindfors (1824).
Anm. Det i nedan anförda språkprov förekommande slecke (i bet. 1 ovan) är — för så vitt det inte är tryckfel för sleke — att fatta ss. ett annat ord [sv. dial. slecke; till slecka, v., sidoform till SLICKA, v.]. Sleke war gjordt af blå-lera .., ältad med sallaka, hwartil lades 8 skålpund Lagerbär .. och l skeppa groft salt ... Sådant slecke sågs på ladu-gården. Linné Sk. 371 (1751).
Ssgr (till 1): A: SLEK-HO. (slek- 1839 osv. slekes- 1757) (i sht förr) ho för l. med sleke bestående av salthaltigt avfall l. blandning av salt o. andra ämnen. HushBibl. 1757, s. 135. —
-SKRÄPPA. [sv. dial. slekjiskräppa, släkjeskräppa] (förr) = sleke-väska. Odstedt FolkdrDal. 70 (1953). jfr LandsmFrågel. 12: 17 (1928). —
-STEN. (slek- 1788 osv. sleke- 1784 osv.) [delvis sannol. till sleka, v.] (i sht i fackspr.) saltsten (se d. o. 2 slutet); jfr slick-sten. Sjögren Journ. 4/11 1784.
B: SLEKE-KUBB. [sv. dial. slekekubb] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) kubb (se kubb, sbst.2 1) som i övre ändan är försedd med en urholkning innehållande sleke. Boije Landth. 110 (1756). —
-STEN, se A. —
-VÄSKA. (förr) (av vallhjon medförd) påse (av tyg o. d.) för förvaring av sleke. GMedelpad 6: 55 (1856).
C (†): SLEKES-HO, se A.
Spoiler title
Spoiler content