SLISK slis4k, sbst.2, n.; best. -et.
(vard.) inställsamt uppträdande l. tal, smicker, fjäsk o. d.; äv. [delvis möjl. utgående från SLISK, sbst.3 (slutet)]: kel l. smek o. d. Slisk och smek, / Och dessemellan ris, nedtystade de arma (bortrövade barnen). Franzén Skald. 4: 82 (1810, 1832); möjl. till SLISK, sbst.3 Rydberg Varia 198 (1890, 1894). Doktor Holm .. utbrast: — Blif min vän och kamrat, utan erotik och slisk och dumheter, fröken Berg! Hedenstierna Marie 187 (1896). (För att få hand om skötseln av hennes affärer) skulle det .. behövas mycket smicker och slisk och kryp. Kihlman Deledda RegT 127 (1922). Jag kysste mamma, bröder, tanter, mostrar, kusiner, flick- och pojkbekanta ... Men min far kysste jag på handen som en page kysser sin konung. Den man älskar vördar man — inte något slisk! Krusenstjerna Fatt. 1: 23 (1935).
Ssg (Anm. Ssgn kan äv. hänföras till sliska, v.1; jfr äv. den under d. o. anförda ssgn): SLISK-VÄNLIG. (vard.) inställsamt vänlig. Fridegård Tack 63 (1936; om ord).
