SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1977  
SLUCKA sluk3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(förr äv. slukk-)
Etymologi
[sv. dial. (Finl.) slucka; sannol. liksom d. slukke av t. schlucken, av mht. slucken, motsv. mlt. slucken (lt. slucken), intensivbildning till SLUKA, v.1; delvis möjl. dock inhemsk bildning utgående från sådana former av SLUKA, v.1, som sup. sluckit, p. pf. slucken l. (i bet. 1 i fråga om diande, möjl. äv. i bet. 2) av ljudhärmande urspr. (jfr KLUCKA); i vissa ä. språkprov kan äv. ck vara felaktigt för l. ortografisk variant av k, i vilket fall språkproven är att hänföra till SLUKA, v.1 — Jfr SLUCK]
1) = SLUKA, v.1 1 (d), 2; dels i särsk. förb. o. ss. senare led i ssgn UPP-SLUCKA, dels (o. numera bl., föga br.) i speciellare anv., om dibarn: dia med kluckande ljud. Den lille sluckade vid sin moders bröst. Högberg Vred. 1: 52 (1906).
2) (i Finl., mindre br.) röka tobak (o. därunder dra in tobaksröken i djupa bloss). FoU 15: 71 (1902).
Särsk. förb. (till 1, †): SLUCKA UPP. [jfr t. aufschlucken] = sluka upp 1. (De) som andras Myggor sijla, / Och slucka sielfwe vp Cameler lijk' som Bröd. Runius (SVS) 1: 132 (1698); jfr kamel 1 a. jfr uppslucka.
SLUCKA UT. [jfr t. ausschlucken] sluka l. glupskt svälja i sig innehållet i (ett kärl) så att kärlet blir tomt, tömma. Iagh slucka henne (dvs. brännvinskåsan) vth alt på een gång. Beronius Reb. F 3 a (1674).
SLUCKA UTI SIG. = sluka i sig 1. Broman Glys. 3: 280 (c. 1730).
Spoiler title
Spoiler content