[sv. dial. slunt; jfr nor. dial. slunt, slö person, lt. sluntje, slusk, t. dial. schlunze, slusk; till SLUNTA]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ung man, yngling; företrädesvis med nedsättande bibet., i sht om lat l. kringstrykande ung man, slyngel l. glop l. odåga o. d. (förr särsk. om lägre betjänt, i sht ss. senare led i ssgrna HERR-, HOV-SLUNT); jfr SLUNTARE.Gyllenankar, Israël Israëlsson, och Anders Appelbom tracterade osz och delte imellan osz confectet (vid K. X G:s kröningsfest), att intet lemnades åt slunterna. Loenbom HMärkv. 1: 21(i handl. fr. 1654). (Bröllopsgårdens sängar har blivit illa åtgångna, i sht) der Sluntarne wäll Kan troos ha legatt. BröllBesv. 254(c. 1670; uppl. 1970; andra hskr: Dieknar); jfr RIBALD 2. Städz med kassan omkring löpa, / Fisk och kiött på torget kiöpa, / Efter Sluntar see sig om. / .. Det är Pigors proprium. IHolmström (c. 1700) i 2Saml. 2: 93. Slunt .. (dvs.) En gemen dräng, som wil yfwas, en som löper ärender. Schultze Ordb. 4551(c. 1755). Gjörwell SthmKrön. 248(1778; i pl., om drängar). Åter hade Trädgårdsmästaren besök af sina barn och en utklädd slunt, som ledde Dottren under armen. Reenstierna Årstadagb. 2: 44(1814). jfr: (Sv.) Herr-slunt, (eng.) Footman. Serenius 197(1741). — jfr HOV-SLUNT.
Ssg: SLUNT-HUND. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) odåga o. d.; förr äv. ss. nedsättande benämning på betjänt. VDAkt. 1678, nr 284.
Avledn.: SLUNTAKTIG, adj. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) som liknar l. påminner om en ”slunt(s)”, ovårdad l. föraktlig o. d. (Sv.) sluntachtig, (lat.) Sordidus. Swedberg (1722). Sluntaktig .. (dvs.) gemen, (lat.) Servilis, sordidus. Schultze Ordb. 4551(c. 1755).
