SLUNTA slun3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. slunta; jfr d. dial. slunte, vara slö, släntra, driva omkring, dingla, nor. dial. slunta, släntra, t. dial. schlunzen, gå ostadigt o. vårdslöst o. d.; i avljudsförh. till SLANTA, v.2 — Jfr SLUNT, sbst.1—2, SLUNTRA]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) driva sysslolös omkring, slå dank. Swedberg Ordab. (1722). Svärmora, j kan gå ut och se till om .. (drängen kupar potatisen) med besked eller intet, och ge honom en sittopp om han går och sluntar. Knorring Torp. 1: 178 (1843).
