SLURV slur4v, sbst.2, n.; best. -et; pl. (i bet. 2) =.
Etymologi
[sv. dial. slurv; jfr nor. slurv; vbalsbst. till SLURVA, v.1]
1) (numera i sht i vissa trakter) slarv (se SLARV, sbst.1); äv. konkretare, dels: fuskverk, dels: oordning, oreda. Lagerbring 1Hist. 2: 156 (1773). Nordforss (1805; äv. konkretare, om fuskverk). Det slurf och den svinaktighet, som .. rådde (i ett visst laboratorium), är obeskriflig. Berzelius Res. 63 (1812). (P. af Lunds författarskap utmärks) af slurf och slöddrighet, en afgjord brist på .. renhet i stämning och smak, vårdadt språk, sedlig hållning och värdighet. Atterbom Siare 4: 170 (1847). Östergren (1941).
2) (förr) vid betygsättning vid läxförhör i vissa skolor använd negativ enhet angivande grad av oförmåga att redogöra för läxa. ÅbSvUndH LIX. 1: 7 (1895; i skildring av förh. på 1840-talet). SErikÅb. 1914, s. 135 (om förh. c. 1850).
